Förr eller senare exploderar jag

Jag erkänner att jag inte läst denna fantastiska bok förrän nu. Jag har ju såklart hört hysterin runt The fault in our stars länge, länge, men inte riktigt fattat hur sant allt de sa var. Jag borde ju fattat. Det är ju ändå John Green som skrivit den, och han är helt enkelt a-ma-zing.

Hur som helst. Hazel och Augustus kan ju vara det sötaste och nördigaste paret på mycket länge.
Hazel har cancer i bland annat lungorna och har sin syrgastub med sig vart hon än ska. Hon vet att hon är allvarligt sjuk och hon vet att det inte kommer att bli bättre.
Till stödgruppen i kyrkans källare går hon bara för att hennes mamma ska få må lite bättre av vetskapen att Hazel träffar andra kids att prata med om sin sjukdom. Att Hazel aldrig pratar, utan spenderar tiden med att himla med ögonen behöver hon ju aldrig få veta.

Men... sen kommer Augustus dit för att hålla sin bästa kompis Isaac sällskap, och Hazel faller pladask.
Augustus är liksom allt som hon någonsin behövt. Han är härligt nördig, smart, snäll, galen och rätt impulsiv. Dessutom har han lyckats besegra sin cancer; visserligen med sitt ena ben som pris, men ändå.
De kastar sig in i ett förhållande trots att Hazel egentligen inte vill utsätta honom för det. Hon kommer ju att dö, och han har redan förlorat en flickvän till cancern.
Augustus vägrar dock att ge upp, och Hazel tvingas inse att en stund med honom (hur kort den än är) är mer än värt det.

Okej. Jag älskade den här boken! Älskade.

Men... (här kommer spoilers. Markera om du vill läsa ändå. Det är inga små spoilers, okej?)
[ Augustus, för i helvete, du kan ju inte bara gå och dö så där helt utan förvarning! Att det skulle kunna hända fanns inte ens i min tankevärld. Jag såg ju framför mig hur Hazel skulle tyna bort och du skulle stå där bredvid och hålla handen och citera litterära verk och le och vara oemotståndlig och stark. Du kan ju inte bara DÖ fattar du väl!? Jag hulkade och snyftade mig igenom den sista tredjedelen av boken tack vara det. ]


Så, är det löjligt sorgligt hela boken igenom? Nej. Hazel har en härligt sarkastisk humor, och så har även Augustus och Isaac.
Grät jag mig igenom den sista tredjedelen trots det? Japp.
Hur som helst så är det bara att buga inför John Green. Han är ett jävla geni. Just saying.