15 maj 2014

Expeditionen. Min kärlekshistoria


Jag vet att alla skrivit om den här boken som galningar, men jag satt idag och läste i den igen, och jag kan liksom inte greppa hur fascinerad jag är av detta!
Sedan jag var liten så har vi varje år bilat till Halmstad, och haft ett obligatoriskt stopp i Gränna där vi lånat toaletten på turistinformationen. Där finns också ett museum om just Salomon August Andrée, och jag har alltid undrat vad hela historien om honom var.

Andrée bestämde sig för att ta sig till Nordpolen, denna plats som ingen tidigare besökt, och han skulle göra det med det modernaste färdmedel som fanns år 1887; vätgasballongen.
Han valde ut två unga män som skulle få äran att följa med, en ballong syddes i Paris, packningen organiserades, och sedan väntade man på Danskön (212 mil från Stockholm) på att vinden skulle blåsa åt rätt håll så att man kunde ta sig iväg över Arktis till Nordpolen.
Men tiden rinner iväg, ballongen läcker vätgas och fylls på igen massor av gånger och till slut tar Andrées tålamod slut. Han ska iväg, kosta vad det kosta vill. Hans beräkningar säger att ballongen ska kunna hålla sig i luften i 30 dagar (resan beräknas ta sex dagar), men han vet egentligen inte. Den har nämligen aldrig provflugits.

De flyger iväg, och sedan är det oklart vad som händer. De tre männens kroppar hittas av en slump 33 år senare på Vitön, en ö i Arktis. I deras läger finns dagböcker där de berättar om sin nödlandning med den otäta ballongen, och hur de i tre månader överlevt på isen. Blöta och kalla har de släpat de flera hundra kilo tunga slädarna för att ta sig till fast mark. När de når Vitön upphör alla anteckningar. De har massor av mat, varma ouppackade kläder och vapen att försvara sig med, och ändå dör de. Vad var det som hände?

Bea Uusma har rest i deras fotspår och vänt på alla ledtrådar för att försöka lösa gåtan. I den illustrerade upplagan som jag har (det finns en med bara texten också) så kan man läsa alla brev, se bilder hon tagit och även bilder på ballongen och de upphittade kropparna. Det är sorgligt och lite otäckt, men också riktigt fascinerande. Tänk om Andrée inte hade haft så bråttom iväg? Tänk om han brytt sig om bristerna han såg i ballongen innan avfärd. Hade de klarat sig då?

Jag älskade Bea Uusmas bok Astronauten som inte fick landa, som jag skrivit om HÄR, och den här är minst lika spännande och intressant. Perfekt presentbok. Min pappa gillade den iaf mycket, och han är vanligtvis ingen bokälskare.


1 kommentar:

  1. Måste börja på min snart jag också känner jag! ;)

    SvaraRadera