14-åriga Plum är en tjej med väldigt lågt självförtroende. Hon är knubbig, ful (enligt henne själv) och passar inte riktigt in i sitt kompisgäng. Faktum är att hon är övertygad om att hennes vänner umgås med henne bara för att få vara nära hennes äldre bröder, och hon har troligtvis rätt. En dag hamnar Plum hos sin granne, en ensam kvinna med en liten son, och för första gången blir Plum verkligen sedd. Kvinnan blir den förebild som Plum inte hittat i sina föräldrar, och sakta men säkert kryper hon ut ur sitt skal. Men även om hon känner sig lite starkare nu så ruvar alltid rädslan av att bli övergiven inom henne. Kvinnan har dessutom egna hemligheter, och även om de svek som Plum får vara med om sårar, så är hon ändå ett steg närmare att bli vuxen.
Den här boken är väldigt svår att göra rättvisa med hjälp av bara ord. Plums smärta kan inte beskrivas på några få rader, så ni får helt enkelt läsa den själva. Ni kommer inte att ångra er.
Sonya Hartnett har växt till en av mina favoritförfattare, främst för hennes otroliga språk. Hennes böcker är alltid väldigt smärtsamma men samtidigt vackra, och det finns alltid en underliggande ondska som lurar. Jag älskar att man kan njuta av hur bra allting är samtidigt som man vet att det kommer att gå åt helvete tids nog.
Pojken i soffan är hittills min favorit, men jag gillar också Jag är Djävulen, för att den ger mig rysningar längs ryggraden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar