Fvonk

Alltså, Erlend Loe- du är allt lite galen du, va?

Jag har gillat Erlend Loe's absurda böcker ända sedan jag ramlade över Naiv.Super för en herrans massa år sen. I ett virrvarr av bultbrädor, förvirring, en röd boll och snabba repliker hittade jag en ny favoritförfattare.
Sedan dess har jag läst nästan allt, men jag har också blivit rätt besviken många gånger.
När jag träffade Erlend Loe på Bokmässan och hörde honom prata om Fvonk så kände jag att jag bara var tvungen att läsa den.

Fvonk är en ensam man som efter att ha förlorat sitt uppdrag i Gång- och motionsförbundet håller sig inne, ständigt förföljd av de Gravida kvinnorna som tycks vara överallt och självklart ute efter honom. Ja, det kan hända att han är lite paranoid, men det är han lyckligt omedveten om.

En dag står en kvinna i byxdress utanför hans dörr. Hon har hört att han har rum att hyra ut, och hon vill hyra dem. Detta kräver sträng diskretion, för hyresgästen är någon som behöver komma bort ett tag. Ut på landet och få frisk luft. En stor summa pengar får Fvonk att tacka ja. Pengar har ju aldrig skadat, eller hur?

Några dagar senare anländer ett mystiskt ekipage. Två stabila livvakter och en man i ett stort skägg och glasögon. Allt gömt i en bil med tonade rutor. Fvonk blir nyfiken. Så klart han blir nyfiken. Vem är det som bor i hans källare egentligen? Är han inte väldigt lik någon?

Jo, hyresgästen visar sig vara ingen mindre än en väldigt trött Jens, landets stadsminister, som egentligen borde sjukskriva sig, men det skulle inte se bra ut för partiet. Ingentig får man göra i fred, säger Jens en kväll när han och Fvonk dricker te tillsammans för att lugna nerverna. Inte ens på toa får man vara ensam. Och inte kan man gå på Systemet heller. Då ska det direkt upp på löpsedlarna.

De två männen kommer sakta men säkert närmare och närmare varandra. Mellan tekoppar, skidturer och torn byggda av kaplastavar växer en vänskap fram som de båda behöver mer än de vågar erkänna.

Erland Loe är rätt modig (eller galen) som skriver den här boken. Han berättade på Bokmässan att den här boken faktiskt är baserad på Norges nuvarande stadsminister Jens Stoltenberg. Hur kommer men undan med nåt sånt? Har han gått med på det? Jag vet inte. Kanske skulle frågat honom när jag hade chansen.

Hur som helst, boken är lättläst, rolig, smågalen och lite sorglig i sann Loe-anda.
Trots allt heter mina favoriter fortfarande Naiv.Super. och Doppler.