Jag håller just nu på att läsa David Levithan's senaste bok, som inte alls är en typisk Levithan-bok.
Dock är den väldigt bra, precis som jag hoppades/förväntade mig.
Det första som fångade min blick när jag öppnade den var alla överstrukna meningar. Så här börjar det:
"It was your birthday. The first one after you
When I woke op, i
Like two years ago. Freshman year.
Och så fortsätter det. Hela boken. Aningen jobbigt att läsa, men jag gillar det ändå.
Killen som berättar heter Evan, och allting börjar när han på väg till skolan hittar ett kuvert på vägen med sitt namn på. Inuti ligger ett fotografi av några träd. Träd som befinner sig precis framför honom just nu. Nästa dag finns ett nytt kuvert på platsen, och den här gången är det ett foto som föreställer honom själv.
Var kommer de ifrån, och framförallt, vem har tagit dem?
Fler foton dyker upp, och nu föreställer de Ariel, tjejen som var hans bästa vän och som plötsligt försvann efter att ha mått dåligt en längre tid. Ända sedan dess har Evan knappt sovit. Han kan inte sluta tänka på att hon kunde varit här nu om han hade ansträngt sig lite mer. Om han hade varit där. Fotona fortsätter att dyka upp, och nu börjar Evan misstänka att det är Ariel som skickar dem, och det gör honom bara mer och mer förvirrad. Vissa av fotona föreställer nämligen ögonblick där bara de två var närvarande.
Som läsare blir jag väldigt förvirrad och väldigt nyfiken på vad som hänt. Var är Ariel? Lever hon överhuvudtaget? Jag blir galen av att de bara säger att hon är "borta". Nu har ju jag (som vanligt pga noll tålamod) tjuvtittat lite i slutet (jag vet! jag borde inte!), så nu vet jag, men det är väldigt spännande.
Det som gör boken ännu mer speciell är att vi får se alla foton som Evan får. Det här är nämligen ett samarbete mellan David Levithan och fotografen Jonathan Farmer, och det ger boken det där "lilla extra" som gör att jag verkligen älskar den.
Någon som läst den? Vad tyckte ni i så fall?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar