Blodsmagi

Efter sina föräldrars död får Silla en bok med posten. Någon som kallar sig Diakonen påstår att hennes pappa var en magiker utanför sitt vardagliga jobb som lärare, och även om Silla har svårt att tro det så finns bevisen framför henne i form av magiska formler skrivna med hennes pappas speciella handstil. Hundratals sidor, och alla har något att göra med blod. 

Gömd på kyrkogården bredvid sitt hus provar hon en av formlerna och blir chockad när hon upptäcker att det fungerar. Hon kan utöva magi med hjälp av sitt eget blod vilket både skrämmer och fascinerar henne.

En  bit bort iakttar nyinflyttade Nicholas hennes handlingar och känner genast igen dem. Hans mamma drev sig själv till vansinne genom att göra samma sak som Silla gör nu och det skrämmer honom att se det igen.

Den nyupptäckta hemligheten får Silla och hennes bror Reese att vilja ta reda på mer. För några månader sedan mördade nämligen deras pappa deras mamma innan han tog livet av sig, och de blir mer och mer övertygade om att magin på något sätt hade med det att göra. Hela stan pratar om att han var galen, men de vet att det måste ligga mer bakom.

Tillsammans börjar Silla, Reese och Nicholas att gräva i gamla hemligheter och utforska magin på egen hand, men allting har ett pris, och någon verkar vara ute efter deras nyfunna talang. 

Jag vet egentligen inte vad jag tyckte om den här boken. Ja, jag gillade den väldigt mycket först, men sen blev den lite för mycket blodbad för min smak. Det är blod överallt hela tiden och efter ett tag kände jag mig nästan lite avtrubbad. Det blev liksom för mycket. Silla blev bra på magin lite för snabbt och wow, vilket sammanträffande att Nicholas råkar ha ett förflutet fullt av magi och dessutom råkar ha alla sin mammas gamla magigrejer kvar i huset. 

Lite färre sammanträffanden hade nog gjort boken mer realistisk. 

Hur som helst så får den ett medelbetyg i slutändan, för den var inte dålig trots allt. 

Förr eller senare exploderar jag

Jag erkänner att jag inte läst denna fantastiska bok förrän nu. Jag har ju såklart hört hysterin runt The fault in our stars länge, länge, men inte riktigt fattat hur sant allt de sa var. Jag borde ju fattat. Det är ju ändå John Green som skrivit den, och han är helt enkelt a-ma-zing.

Hur som helst. Hazel och Augustus kan ju vara det sötaste och nördigaste paret på mycket länge.
Hazel har cancer i bland annat lungorna och har sin syrgastub med sig vart hon än ska. Hon vet att hon är allvarligt sjuk och hon vet att det inte kommer att bli bättre.
Till stödgruppen i kyrkans källare går hon bara för att hennes mamma ska få må lite bättre av vetskapen att Hazel träffar andra kids att prata med om sin sjukdom. Att Hazel aldrig pratar, utan spenderar tiden med att himla med ögonen behöver hon ju aldrig få veta.

Men... sen kommer Augustus dit för att hålla sin bästa kompis Isaac sällskap, och Hazel faller pladask.
Augustus är liksom allt som hon någonsin behövt. Han är härligt nördig, smart, snäll, galen och rätt impulsiv. Dessutom har han lyckats besegra sin cancer; visserligen med sitt ena ben som pris, men ändå.
De kastar sig in i ett förhållande trots att Hazel egentligen inte vill utsätta honom för det. Hon kommer ju att dö, och han har redan förlorat en flickvän till cancern.
Augustus vägrar dock att ge upp, och Hazel tvingas inse att en stund med honom (hur kort den än är) är mer än värt det.

Okej. Jag älskade den här boken! Älskade.

Men... (här kommer spoilers. Markera om du vill läsa ändå. Det är inga små spoilers, okej?)
[ Augustus, för i helvete, du kan ju inte bara gå och dö så där helt utan förvarning! Att det skulle kunna hända fanns inte ens i min tankevärld. Jag såg ju framför mig hur Hazel skulle tyna bort och du skulle stå där bredvid och hålla handen och citera litterära verk och le och vara oemotståndlig och stark. Du kan ju inte bara DÖ fattar du väl!? Jag hulkade och snyftade mig igenom den sista tredjedelen av boken tack vara det. ]


Så, är det löjligt sorgligt hela boken igenom? Nej. Hazel har en härligt sarkastisk humor, och så har även Augustus och Isaac.
Grät jag mig igenom den sista tredjedelen trots det? Japp.
Hur som helst så är det bara att buga inför John Green. Han är ett jävla geni. Just saying.

Födelsedagsböcker och snygga omslag

Jag fyllde år förra veckan och fick då två böcker som jag verkligen önskat mig. 

The Raven Boys av Meggie Stiefvater har jag spanat på ett tag, och jag såg också att den snart kommer ut på svenska, då med titeln Kretsen. 

Blue has spent the majority of her sixteen years being told that if she kisses her true love, he will die. When Blue meets Gansey's spirit on the corpse road she knows there is only one reason why - either he is her true love or she has killed him. Determined to find out the truth, Blue becomes involved with the Raven Boys, four boys from the local private school (lead by Gansey) who are on a quest to discover Glendower - a lost ancient Welsh King who is buried somewhere along the Virginia ley line. Whoever finds him will be granted a supernatural favour. Never before has Blue felt such magic around her. But is Gansey her true love? She can't imagine a time she would feel like that, and she is adamant not to be the reason for his death.

Sedan fick jag Between two ends av David Ward och kan vi bara ta en minut till att titta på detta fantastiska omslag! Jag älskar det! 

Yeats has always known his family has secrets. When he and his parents visit his grandmother's house in an attempt to face his dad's depression head-on, Yeats reunites a pair of pirate bookends and uncovers the amazing truth: people can travel into books! Yeats uses his discovery to attempt a rescue of his father's friend Shari, who has been stuck in The Arabian Nights for thirty years. Assisted by the not-always-trustworthy pirates, Yeats must navigate the unfamiliar world of the story of Shaharazad - dodging guards and tigers and the creepy things that lurk in the margins of the stories - in order to save Shari and bring peace to his family at last. A fantasy rich with atmosphere and full of heart-stopping drama.

Snövit

Nu har jag äntligen köpt Bröderna Grimm's klassiker Snövit som fått nya bilder av illustratören Benjamin Lacombe.

Alltså, vad kan jag säga om den här boken förutom att illustrationerna är helt fantastiska! Boken är stor i formatet. Större än jag hade väntat mig, och det gör det hela bara ännu bättre.
Texten följer den riktiga Snövit-historien, men den hade kunnat säga nästan vad som helst, för bilderna var det som fångade min blick så fort jag vände sida. Här kommer några smakprov (och ursäkta blixten i bilderna. Kameran och jag är inte sams).

Den här sista är min favorit, även om den är en av de få svartvita bilderna i boken. Jag älskar nämligen träd, och det här uppslaget vill jag ha som tavla! Ge mig! Det enda som irriterar mig är att det är en skarv i mitten. 

Sammantaget en bok som jag älskar och som nu fått en bra skyltplats i bokhyllan. 

Insurgent

För några dagar sedan läste jag ut Insurgent. Jag ville inte att den skulle ta slut (mest för att jag vet att jag måste vänta på fortsättningen) men samtidigt ville jag veta hur det skulle gå. Det slutade med att jag släpade den med mig mellan jobbet och hemmet i ett par dagar innan den tog slut. Läste lite på kvällen innan jag somnade och så mycket jag hann på lunchen.

Jag kan egentligen inte säga så mycket utan att förstöra för er som inte läst Divergent än, men ett krig är på väg att bryta ut mellan de olika falangerna. De lärda styrs av Jeanine (som jag vill strypa i varje kapitel) och hon har makten att kunna ta över hela samhället med sin teknik och grymma metoder. Tris, Four och de andra ska såklart stoppa henne och här får de falanglösa för första gången en ganska stor roll i handlingen.

Vad ska jag säga? Jag blir lite trött på Tris samtidigt som jag ändå gillar henne. Hon är lite mer mänsklig i den här boken än i Divergent. Hon ångrar en hel del av de saker hon gjort och lever med minnesbilder, oförmåga att röra vapen och mardrömmar vilket gör henne väldigt instabil i kampen för att stoppa kriget.
Men... varför är hon så förbannat korkad hela tiden?! Kan hon stanna och tänka efter en sekund innan hon kastar sig huvudstupa in i livsfarliga situationer? Herregud, man kan ju tro att hon har nån slags dödslängtan.
Visst, detta får också en liten förklaring, men ändå...

Trots allt gillar jag den här boken. Jag tyckte lite bättre om Divergent, men jag tyckte om den här också.

En jobbig sak var bara att jag läste Divergent på svenska och denna på engelska. Första kapitlet så fattade jag ingenting när de pratade om falangerna. Vilken var vilken, och vad betydde orden som de beskrev dem med på engelska? Jag fick slå upp alla och sedan ha fusklapp genom hela boken eftersom jag hela tiden blandade ihop dem. Så här:

Dauntless- De tappra
Amity- De fridfulla
Erudite- De lärda
Abnegation- De osjälviska
Candor- De ärliga

En annan sak. Kan vi bara ta en minut och prata om hur fantastiskt snyggt det här omslaget är! Jag älskar träd och det här är sååå snyggt! Ahh, måste nog börja skylta hemma med omslagen framåt.

Nytt i bokhyllan

Hämtade paket från adlibris idag, och ja, jag vet att jag inte borde köpa nåt nytt eftersom min olästa-hylla svämmar över, men vad gör man då när böckerna bara skriker "KÖP MIG!" åt en från dataskärmen. Jag säger som jag alltid säger när min pappa klagar på att jag handlar i onödan: Jag behöver dem för mitt välbefinnande!

Så enkelt är det ju.

Blodsmagi fick jag visserligen som rec-ex, så där är jag bara lycklig.

Snövit var ju ungefär hur vacker som helst. Jag bara satt och stirrade på bilderna på vissa uppslag.

Paper Valentine har jag hört mycket gott om. Ska bli spännande att läsa.

Saga är ett seriealbum. Japp, tro det eller ej. Det är inte ofta jag köper sånt, men jag har redan börjat läsa och jag gillar den. Recension kommer när den är utläst.

Härlig start på året. Nu ska jag bara ge mig själv dataförbud så att jag läser dem också. 

För övrigt så har jag nyss sett Les Misérables och gråtit i cirka två timmar i sträck. 

Dagens tips: se den utan mascara. 

Tithe. A modern faerie tale

Förra året köpte jag en bok som heter Ironside för 10 kr, och upptäckte snart att det är del 2 (ett misstag jag gör alldeles för ofta) i en serie som jag redan läst starten på. Det var visserligen åratal sedan jag läste första delen på svenska; Mörkrets tjänare. Det var väl därför jag inte kände igen serien.

Nu har jag köpt del ett och tre på engelska, men förra veckan tog jag the easy way out och läste om del ett på svenska. Tyvärr var den inte riktigt lika bra som jag mindes.

16-åriga Kaye har en mamma som sjunger i band, och i åratal har Kaye fått flytta med när hon och hennes rockband har drivit landet runt. Nu är de dock tillbaka där Kaye växte upp och bor tillsammans med hennes mormor. Kaye har alltid känt sig som en outsider. Hon vet att det är något speciellt med henne, speciellt eftersom hon som barn hade vänner som var älvor och såg saker som ingen annan såg. Alla bara trodde att de var hennes "osynliga kompisar" och en del retade henne för det medan andra bara lät det vara.

Nu verkar det dock vara något större på gång. Kaye möter den vackra men mystiska Roiben och dras in i älvornas, féernas och oknyttens värld där allt är hemskare och ondskefullare än hon kunnat ana.
Det visar sig att ett krig är på gång, och en människa måste offras. Såklart faller valet på Kaye- men är hon verkligen en människa?

Jag vet som sagt inte riktigt vad jag tyckte om den här boken nu när jag läste om den. Den kom ut på svenska 2004, och det var väl ungefär då jag läste den sist skulle jag tro. Jag gillar delar av den väldigt mycket, men ibland blir den ganska invecklad och lite pratig. Jag ska nog ge del två en chans i alla fall. Jag vill ju trots allt veta hur det går med Kaye och de andra.

Fvonk

Alltså, Erlend Loe- du är allt lite galen du, va?

Jag har gillat Erlend Loe's absurda böcker ända sedan jag ramlade över Naiv.Super för en herrans massa år sen. I ett virrvarr av bultbrädor, förvirring, en röd boll och snabba repliker hittade jag en ny favoritförfattare.
Sedan dess har jag läst nästan allt, men jag har också blivit rätt besviken många gånger.
När jag träffade Erlend Loe på Bokmässan och hörde honom prata om Fvonk så kände jag att jag bara var tvungen att läsa den.

Fvonk är en ensam man som efter att ha förlorat sitt uppdrag i Gång- och motionsförbundet håller sig inne, ständigt förföljd av de Gravida kvinnorna som tycks vara överallt och självklart ute efter honom. Ja, det kan hända att han är lite paranoid, men det är han lyckligt omedveten om.

En dag står en kvinna i byxdress utanför hans dörr. Hon har hört att han har rum att hyra ut, och hon vill hyra dem. Detta kräver sträng diskretion, för hyresgästen är någon som behöver komma bort ett tag. Ut på landet och få frisk luft. En stor summa pengar får Fvonk att tacka ja. Pengar har ju aldrig skadat, eller hur?

Några dagar senare anländer ett mystiskt ekipage. Två stabila livvakter och en man i ett stort skägg och glasögon. Allt gömt i en bil med tonade rutor. Fvonk blir nyfiken. Så klart han blir nyfiken. Vem är det som bor i hans källare egentligen? Är han inte väldigt lik någon?

Jo, hyresgästen visar sig vara ingen mindre än en väldigt trött Jens, landets stadsminister, som egentligen borde sjukskriva sig, men det skulle inte se bra ut för partiet. Ingentig får man göra i fred, säger Jens en kväll när han och Fvonk dricker te tillsammans för att lugna nerverna. Inte ens på toa får man vara ensam. Och inte kan man gå på Systemet heller. Då ska det direkt upp på löpsedlarna.

De två männen kommer sakta men säkert närmare och närmare varandra. Mellan tekoppar, skidturer och torn byggda av kaplastavar växer en vänskap fram som de båda behöver mer än de vågar erkänna.

Erland Loe är rätt modig (eller galen) som skriver den här boken. Han berättade på Bokmässan att den här boken faktiskt är baserad på Norges nuvarande stadsminister Jens Stoltenberg. Hur kommer men undan med nåt sånt? Har han gått med på det? Jag vet inte. Kanske skulle frågat honom när jag hade chansen.

Hur som helst, boken är lättläst, rolig, smågalen och lite sorglig i sann Loe-anda.
Trots allt heter mina favoriter fortfarande Naiv.Super. och Doppler.

Vad jag ser fram emot att läsa 2013

      

  

       

      

Det här är ett urval av böcker som jag är sugen på 2013. Klicka på bilderna för mer info. 

Vad väntar ni på att få läsa i år?

Struck by lightning- filmen

 

 

Just ja, jag har ju sett Struck by lightning också. Jag läste ju boken för en månad sen kanske och har längtat efter att få se den.

 

Så, vad tyckte jag då? Jo, jag gillade den. Det är inte det bästa jag sett, men den var söt. Boken är huvudpersonens dagbok under samma period som filmen utspelar sig, så jag kanske skulle sett filmen först och läst boken efteråt. Hur som helst så gillade jag bägge.

 

Kul att se Chris Colfer (som också gjort filmen och skrivit boken) i en helt annan roll än Kurt Hummel i Glee. Tyvärr har jag svårt att se honom som nåt annat, så det blir lite konstigt. Dessutom får inte Rebel Wilson alls ta den plats hon förtjänar. Hur som helst, helt okej film.