Nytillskott i bokhyllan

Jag var på Bokia i helgen för att köpa en bok till gudsonen, och visst, jag kom ut därifrån med en bok till honom, men det var inte det enda.
Precis vid kassan hade de skyltat med nya ungdomsböcker, och plötsligt hade jag köpt både Monstrets dotter och Delirium. De är sluga, de där som skyltar.

Erebos

Jag håller på och betar av min olästa-hög nu, och den här veckan har jag läst väldigt lite, men jag har iaf lyckats ta mig igenom Erebos av Ursula Poznanski.

I Nick's skola händer något konstigt. Många elever är frånvarande och en hel del av de som är i skolan ser ut som att de inte sovit alls. Det tisslas och tasslas i korridorerna, och Nick's bästa kompis beter sig jättekonstigt. Vid fler en ett tillfälle ser Nick elever lämna över något till varandra i smyg. Det ser ut som en dvd-skiva, men ingen vill berätta vad det är. Ryktet säger dock att det som sprids är ett dataspel vid namn Erebos, och inte ens de som spelar får prata om det. När Nick blir erbjuden inträde till spelet så tvekar han inte en sekund. Han kastar sig in i spelet utan att tänka, och spelet tar honom verkligen med häpnad. Det är nästan som att det lever, så verkligt är det. Det pratar med honom, och verkar veta när han ljuger. Han är snart fast, och är livrädd för att missa något när han inte är vid datorn, för spelet går inte att stänga av. Är man inte närvarande så riskerar man att råka illa ut i spelet. Han överväger att skolka, hastar igenom läxorna och kastar i sig maten för att få gå tillbaka till spelet. I skolan är han rastlös och dödstrött, precis som de flesta andra.
Något skumt är det, men Nick är alldeles för fast i det för att bli misstänksam, iaf fram tills det att han får ett uppdrag att utföra- i den verkliga världen. Nick övertygar sig själv att det är ett harmlöst uppdrag för att testa hans intresse, och spelet lockar med nya nivåer och coola vapen.
Snart blir dock uppdragen mer allvarliga, och Nick börjar bli rädd på riktigt.

Jag tyckte väldigt mycket om Erebos. Första halvan av boken är lite som att läsa ett dataspel, för nästan allting utspelar sig inne i Erebos värld, bland dess varelser och magiska uppdrag och slagsmål.
Andra halvan är mer allvarlig, men jag gillar alltihop, från början till slut.
Hade den varit lite tunnare så hade jag satt den i händerna på varenda lästrött ungdom jag träffar, men eftersom den är över 400 sidor, så funkar nog inte det, tyvärr.

Spännande är det iaf, och ganska otäckt hur snabbt man kan fastna i något roligt utan att tänka på konsekvenserna.

Jellicoe Road äntligen på svenska

Man måste ju verkligen älska X publishing!
Nästan alla böcker de ger ut är böcker som jag absolut vill läsa. De verkar tex verkligen gilla David Levithan, som ju är en av mina favoritförfattare.
Dessutom är de sjukt trevliga när man kontaktar dem, och idag låg denna skönhet på min hallmatta, snyggt inslagen i matchande svart papper och grönt snöre.
Ska genast läsas.

Jag köpte ju Jellicoe Road på engelska, eftersom jag vanligtvis inte har några problem alls med att läsa på engelska, men jag kom aldrig in i den här. Jag vet inte om det var språket, eller vad, men nu är jag iaf väldigt nyfiken på storyn som verkar vara allas favorit.

Eld

Nu har jag tagit mig igenom de 634 sidorna av uppföljaren till Cirkeln, och jag blir inte riktigt klok på de här böckerna! Jag menar, när jag börjar läsa så är jag helt fast och kan inte sluta, men nu i efterhand så känns de som en axelryckning. Jag försöker komma på vad som hänt på alla dessa sidor, men minns bara en massa familjeproblem och alla PE-are. Och så lite body swap's såklart.
Jag vill ha mer magi, och framförallt mer action, och då menar jag i mer än bara de sista kapitlen.

Missförstå mig rätt nu, för jag gillar verkligen de här böckerna, men samtidigt så händer det inte så jädrans mycket. Visst, vi får lära känna tjejerna utan och innan, men det tyckte jag att man gjorde redan i Cirkeln?
Eller så här, det händer en hel del, men jag tycker att själva huvudhistorien hamnar lite i skymundan bakom alla vanliga vardagsproblem. Jag vill ju ha en massa demoner och krig och sånt! Ös på med magiska krafter, liksom!

Iaf, jag hatar Erik, och jag blir otroligt provocerad av "Positiva Engelsfors" som snabbt som tusan har hela staden och dess invånare i sitt sektgrepp. De är så obehagligt lyckliga så att jag ryser lite.

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om Eld. Jag vill ha slutet NU, och det är kanske just för att jag älskar böckerna så mycket, som det irriterar mig att jag ändå inte känner mig nöjd när jag slagit ihop Eld för sista gången.

Hur är jag som läsare?

Jag hittade en enkät när jag surfade runt bland en massa bokbloggar. Lite roligt, tyckte jag, så här kommer mina svar (i blått):

snabb långsam

läser alla ord skummar en del

gillar långa beskrivningar hoppar över det som inte för historien framåt

kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag

undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar

tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något

idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor

tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut

väljer efter omslag skiter fullständigt i ytan

läser baksidetexter undviker baksidetexter

väljer boken efter rekommendation vill helst välja själv

rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker

hör det jag läser i huvudet hör aldrig det jag läser

gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker

läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning

läser alltid på svenska läser på flera språk

är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare

skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser

läser varje dag läser mer sällan

tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande

Så blev det. Hur är du?

Torka aldrig tårar utan handskar

Åh, jag dör nästan lite av lycka!
Nytt från Jonas Gardell, för första gången sedan Jenny kom 2006.
Serien heter Torka aldrig tårar utan handskar, och det ska bli tre delar. Första boken Kärleken kommer i juli, och jag väntar redan.

Jag vet inte när jag läste min första Gardell-roman, men jag var ung och fastnade direkt för hans vackra och ärliga språk. Han är inte rädd för stora känslor och brutalt ärliga tankar och händelser.

HÄR kan du se ett klipp där Jonas Gardell själv berättar om böckerna.

Hex hall

Sophie har vetat i hela sitt liv att hon har magiska krafter, men tyvärr går det inte alltid så bra när hon använder dem. Efter ett riktigt fiasko med en kärleksförtrollning på skoldansen, så skickas hon till skolan Hecate, även känd som Hex Hall. Där går unga häxor, varulvar och älvor för att lära sig att använda sina förmågor.
Några månader tidigare har en elev blivit mördad på skolan, och alla elever verkar misstänka Sophies nya rumskompis Jenna, som är skolans enda vampyr.
Redan första dagen dyker tre tjejer upp i Sophies rum, och vill att hon ska gå med i deras gäng. De är, precis som Sophie, mörka häxor och de behöver henne för att utföra starkare magi. Vad de ska göra vill de dock inte berätta, och därför vägrar Sophie att vara med.
Hon antar att det är något farligt, men har inte riktigt tid att tänka på det. Hon har fullt upp med att spana på Archer, skolans snyggaste kille. Dessutom funderar hon på tjejen i grön klänning som hon ser skymtar av ibland. Vem är hon, och vad vill hon Sophie?

Det här är inte något av det bästa jag läst, men jag gillar den ändå på något sätt. Den har lite humor, vilket alltid är trevligt, men den är väldigt lik en hel del andra böcker jag läst på senaste. Typiska detaljer som det coola, elaka tjejgänget, den snygga killen och att huvudpersonen är den mest speciella som någonsin gått på skolan. Lite trist att många böcker är så lika varandra, men jag tyckte om den här ändå.