Stjärnstenen

När Nea bara var en liten bebis dödades hennes pappa i kriget mot den hemska häxmästaren. Neas mamma var en gång en drakryttare, men hon lämnade det livet bakom sig när hon gifte sig med Neas pappa som var en stjärntolkare. De kom från olika världar och det var långt ifrån accepterat.

Nu är det dags för Nea att göra provet som ska visa om hon har samma gåva som sin pappa, nämligen att titta in i skuggorna från den stora stjärnstenen och se hemskheter som närmar sig. Lyckas hon kan hon bli den första nya Stjärntolkaren sedan hennes pappa dog.
Det som Nea ser i skuggorna är glasklart och otäckt, men tydligen är hennes kraft inte bra nog, för det enda den visar är det förflutna. Det har staden ingen användning för eftersom stjärntolkarens uppgift är att varna staden för faror.

Hon blir utkastad av Stjärntolkaren och snart pratar hela staden om att hennes gåva är förbannad och ingen tillåts prata med henne. Att hon är en drakryttares dotter hjälper inte heller direkt till eftersom drakarna och deras ryttare inte längre ställer upp och hjälper till att försvara staden.

Förtvivlad funderar Nea på vad hon egentligen såg i sin syn, och det visar sig att hon sett Häxmästaren och hans armé! Det är ju ett tillräckligt bevis på att hennes gåva är fel, för Stjärntolkaren dödade ju Häxmästaren när Neas pappa dog. Eller?

Utkörd ur staden bestämmer sig Nea för att ta sig till en annan stjärntolkare för att se om hon kan se något annat ur en annan stjärnsten, men fler och fler ledtrådar runt Häxmästaren dyker upp, och kanske är ingenting som folk tror?

Jo Salmson har skrivit massor av fantasyböcker för yngre barn, bl.a. serien om Tam, och det här är en mellanåldersbok helt utan bilder. Mycket att hålla reda på, men så himla bra!

Half bad- Ondskans son

Nathan är en häxa. Det är visserligen inget konstigt med det, för det är det många som är. Problemet är bara att de allra flesta häxor är vita, men Nathans pappa är den mest fruktade svarta magikern som finns. Nathan är med andra ord halvt vit och halvt svart när det gäller hans magi.
När man fyller 17 år så får man genom en ritual tillgång till alla sina framtida krafter, och Nathans födelsedag närmar sig. Myndigheterna är livrädda för att han ska ha ärvt sin fars krafter och bevakar honom stenhårt. Han är mobbad och utstött av de andra vita häxorna i området och till och med hans egna styvsyster avskyr honom. Enligt myndigheterna bör alla svarta häxor förgöras, och då hjälper det inte om man också är halvt vit.

När allting till slut blir för mycket så bestämmer sig Nathan för att fly för att överleva. På jakt efter sin pappa som han aldrig träffat så hamnar han i det ena problemet efter det andra, ständigt jagad.

Jag älskar den här typen av fantasy som utspelar sig i en vardag som jag kan känna igen, även om den är full av magi.
Jag gillar Nathan och flera av de andra karaktärerna. Speciellt Nathans bror Arran som är hans enda riktiga vän.

Jag hade lite svårt för språket i början. Det känns platt och hackigt och jag vet inte om det har med översättningen att göra eller om boken bara är skriven så. Speciellt har jag svårt med de kapitel där boken är berättad i Du-perspektiv (tex Du vaknar alltså medan himlen ljusnar...). Det blir dock bättre genom bokens gång när berättarperspektivet ändras.

Allt som allt så gillar jag den här boken riktigt mycket! Tänker läsa del 2 på engelska för att se om språket blir bättre.

Den röda pyramiden

Nej, alltså jag ber om ursäkt, men jag kommer inte igenom den här boken.
Fick den som recensionsexemplar från modernista , och även om jag inte hade bett om den så blev jag glad, för jag gillade Percy Jackson-böckerna.

Den här är dock något helt annat. För det första gillar jag inte berättarperspektivet. Allt jag läser ska tydligen vara en ljudinspelning av syskonen Carter och Sadie och det blir väldigt märkligt. Dessutom förstår jag inte skälet. Kanske skulle det fått sin förklaring om jag orkade läsa klart boken, men det gör jag alltså inte.

Jag har väldigt svårt för huvudpersonerna, och då speciellt Sadie.
Hon och Carter har ingenting gemensamt förutom att de har samma pappa, och de ses nästan aldrig. De är också så olika som två syskon kan vara.
Deras pappa är en känd egyptolog och deras mamma dog när de var små. Carter har flackat runt med pappan hela sitt liv, medan Sadie levt hos deras mormor och morfar i London.
Under ett besök på British museum förändras allt. En explosion frigör en ondskefull egyptisk gud och Carter och Sadie's pappa försvinner ner i marken.
Nu måste syskonen samarbeta för att stoppa guden och rädda sin pappa.

Det skulle ju kunnat bli bra, men som sagt, just nu orkar jag bara inte med detta. Kanske någon annan gång.

Odinsbarn

Wow, jag är så himla imponerad av den här boken! Trots det äckliga omslaget.

I en värld full av magi och korpar bor Hirka med sin far. De har flackat omkring och levt ganska isolerat hela hennes liv, och Hirka tror att det bara är på grund av hennes pappas eftertraktade kunskaper i läkekonst.
Nu, när Hirka ska fylla femton så är det dags att genomgå Riten, där Rådet kontrollerar att alla har kraften i sig. Hirka har dock ett problem; hon kan nämligen inte bemästra det, och dessutom är hon den enda i världen som saknar svans, och det gör henne extra utsatt.

Världens största hot är nämligen några som kallas för de blinda. De är svanslösa och har ingen kraft. Hirkas far påstår att en varg tog hennes svans när hon var ett spädbarn, men det visar sig snart att så inte är fallet. Hirka är en blind; ett Odinsbarn, och plötsligt är hon på flykt utan någon på sin sida. Eller har hon fortfarande någon som vågar trotsa Rådet och hjälpa henne?

Siri Pettersen har målat upp en värld som är så tydlig att det känns som jag sett en film. Boken är 661 sidor tjock, men det gör absolut ingenting.
De är mycket att hålla reda på till en början. Svåra namn, regler, vem som är vem och hur världen fungerar, men allt faller på plats ganska snabbt. Nu vill jag bara ha fortsättningen.

Fairest: Levana's story

Jag har hyllat The Lunar Chronicles vid ett flertal tillfällen, och i väntan på del 4 (Winter), så blev jag överlycklig när jag upptäckte den här boken som är del 3.5 i serien.
Fairest är drottning Levanas historia, och vi får följa henne från att hon är en liten prinsessa på månen tills att hon efter tragiska omständigheter får ta över tronen efter sina föräldrar och sin äldre syster.
Hon lever i ett komplicerat äktenskap med en man som inte besvarar hennes starka kärlek och tar motvilligt hand om sin styvdotter och sin äldre systers numera föräldralösa dotter.

Alla tragiska händelser och alla hemligheter som hon bär på påverkar såklart Levana och hon blir mer och mer psykiskt instabil. Hennes handlingar spårar sakta men säkert ur i samma takt som hennes planer på att ta över Jorden växer.

Jag tyckte att den här boken var allt annat än en "halvdan mellanbok". Den fyllde i massor av luckor och gav mig en förklaring till den helgalna Levana som vi känner igen från Cinder, Scarlet och Cress.
Dessutom presenterar den nästa boks huvudperson och ger oss lite bakgrundshistoria när det gäller prinsessan Selene.
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken.

Magisterium: The Iron Trial

Första boken i Holly Black och Cassandra Clare's (fantastiskt samarbete btw) nya serie Magisterium  var väldigt lätt att fastna i, även om det inte hände så förfärligt mycket.

Callum Hunt är 12 år och huvudperson i boken. Han har hela sitt liv fått höra av sin pappa att magi och magiker är det farligaste som finns, detta bland annat pga att magi dödade Callums mamma när han bara var en bebis.
När Callum blir inkallad till The Iron Trial, uttagningen till magiskolan, så gör han en deal med sin pappa; han ska misslyckas på alla test och därmed få gå kvar i sin vanliga skola.
Tyvärr är Callum rätt dålig på att misslyckas, och på något sätt hamnar han ändå på skolan.

På skolan hamnar han som vanligt direkt utanför. Callum har ett ben som blev skadat när han var bebis, och det gör att han haltar och har svårt att hänga med sina nya klasskompisar, men snart börjar han komma överens med rumskompisarna Tamara och Aaron.

Tillsammans lär de sig att kontrollera elementen och utföra olika sorters magi, men skolan bär på hemligheter som har att göra med Callums förflutna och snart får han reda på varför hans pappa så desperat försökt hålla honom borta från allt som har med magi att göra. Callum är nämligen inte som alla andra.


Jag sträckläste den här boken på en dag, och jag gillade den väldigt mycket.
Många jämför såklart med Harry Potter, men Callum Hunt är så mycket mer komplex. Iaf i slutet av boken. Det ska bli väldigt intressant att se hur han utvecklas.
Förhoppningsvis blir han lite smartare också, för en del beslut han tar i den här boken är ju allt annat än genomtänkta. Men okej, han är bara tolv.

Lättläst, bra språk, intressanta svängningar i handlingen och ganska mycket dold ondska. Jag kommer definitivt att läsa del två.

The sleeper and the spindle

The sleeper and the spindle är en sådan där bok som man bara vill sitta och titta i för att den är så fin!

Den är lite som en mash-up mellan Snövit och Törnrosa, och jag älskar ju gamla klassiska sagor i ny tappning.

Törnrosa sover ju som bekant, och har gjort det i nästan hundra år. Prinsar från hela världen har varit där och försökt väcka henne, men törnbuskarna växer sig grövre och ingen lyckas längre ta sig in i slottet. 

Dessutom verkar förbannelsen fått ny fart, för nu börjar sömnen sprida sig, och fler och fler faller i sömn.

En bit därifrån vaknar en annan prinsessa och bestämmer sig för att göra något åt situationen. Den sovande prinsessan måste väckas innan hela världen sover, kosta vad det kosta vill. 

Till sin hjälp har hon tre dvärgar och en stor portion jävlar anamma!

Neil Gaiman har skrivit och Chris Riddell har gjort de fantastiska illustrationerna. 

Bilderna gör boken i det här fallet, tycker jag, och att bokens "dust jacket" är frostigt genomskinlig (se översta bilden) gör bara saken ännu bättre. Galet vackert. Och en riktigt bra story.

Blue Lily, Lily Blue

Så, den tog slut ändå, tyvärr.
Jag blir alltid så kluven när jag läser riktigt bra böcker, för jag vill läsa och läsa, men jag vill inte komma till slutet.
Med Maggie Stiefvaters Raven Cycle-serie är det så med varenda bok.

Jag kan egentligen inte säga mycket om den här utan att spoila ungefär allt, eftersom det är del tre i serien, men jag kan säga att jag älskade den, även om jag inte älskade den lika mycket som The Dream Thieves (del två). Ronan är nämligen min favorit av karaktärerna, och det var alldeles för lite av honom i den här. :)

Som titeln säger, så är det alltså Blue som är huvudperson i den här boken. Hennes mamma är försvunnen och boken kretsar mycket kring sökandet efter henne.

Jag vet att många tycker att Maggie Stiefvater låter handligen dra ut på tiden och att hon är seg i språket, och jag förstår vad de menar, men jag äskar hennes språk, och jag älskar det långsamma tempot och alla sköna karaktärer, och då är jag ändå en sån som oftast vill ha ett ordentligt driv i böckerna jag läser.
Jag vill bara kliva rakt in i den här serien och bli bästis med allihop.

PAX: NIdstången & Grimmen

Bröderna Viggo och Alrik har just flyttat till Mariefred. De är nya fosterbarn hos Anders och Laylah eftersom deras mamma dricker för mycket och inte kan ta hand om dem.

I Mariefred hamnar de genast i bråk. Viggos klasskompis Simon börjar genast retas och ilskan exploderar i Viggo. Dessutom skulle Alrik göra vad som helst för att skydda sin lillebror, och då hamnar han också i klistret.

Samtidigt håller urgamla övernaturliga väsen att vakna till liv i staden och under kyrkkullen ligger ett hemligt bibliotek som vaktas av Magnar och Estrid. De har vaktat biblioteket i hela sina liv, men nu börjar de bli gamla och är inte lika starka längre. I biblioteket finns all information om hur man bekämpar ondska och tydligen är Viggo och Alrik utvalda för att bli nya biblioteksväktare.

Estrid tycker att bröderna är lite väl unga och oerfarna och bestämmer sig för att sätta dem på prov, men snart blir det farligare än någon av dem kunnat ana...

Först och främst, hur snygga är de här böckerna!? Bara titta på dem.
Det här är de två första delarna av tio planerade, och jag hoppas att alla får så här snygga färgade sidor.

Dessutom är böckerna så bra! Jag älskar att Åsa Larsson och Ingela Korsellhar gjort Viggo och Alrik till killar med massor av äkta känslor och problem samtidigt som den ena otäcka händelsen efter den andra utspelar sig. Det är inget larv här. Det är blod och avhuggna djurhuvuden och onda krafter ochHenrik Jonssons teckningar är fantastiska och gör allt ännu läbbigare.
Jag kommer definitivt att sätta de här böckerna i händerna på alla mellanstadiebarn jag hittar.

The Land of Stories- A Grimm warning

Varning för spoilers om du inte läst del 1 och 2. 

Det är svårt att skriva om 3:an om man inte får nämna tidigare händelser.

Så... Conner är tillbaka i vår värld, men livet blir lätt lite tråkigt när man är van vid äventyren i The Land of Stories. Dessutom är ju Alex, hans tvillingsyster, kvar där och portalen mellan världarna är stängd för alltid.

När Conner får tillfälle att åka till Tyskland för att lyssna på uppläsningen av tre nyligen funna och helt nya sagor av bröderna Grimm så blir han överlycklig. Äntligen händer något!

Det är en offentlig uppläsning, och även om de två första sagorna är bekanta för Conner, så väcker den tredje sagan hans oro. Bröderna Grimm skriver om en gammal fransk armé som ska invadera ett hemligt sagoland, och även om hela publiken är oberörd så växer oron i Conners mage. Nu måste han varna Alex och de andra innan det är för sent. Tillsammans med nya kompisen Bree bestämmer han sig för att fly från skolresan och hitta en portal in till The Land of Stories. Kanske finns det en möjlighet att den går att öppna?

Samtidigt är Alex och de andra lyckligt ovetande om den annalkande faran. Alex tränar för att bli landets nya Fairy Godmother (även om hennes försök till att uppfylla önskningar inte går direkt felfritt) och Red är upprörd då hon får oväntad konkurrens om sin tron.

Mitt i alltihop upptäcks tusentals franska soldater i skogen, och plötsligt är hela landet i kaos. Nu gäller det för Alex och Conner att hitta hjälp i landets alla hörn för att försvara sig. 

Det är ju inte direkt någon nyhet att jag älskar den här serien. 

Jag gillar att alla välkända sagofigurer har fått växa upp och fått en fortsättning på sin historia, och att samla dem alla på samma ställe är inte alltid smärtfritt. Böckerna är fulla av humor och språket blir bara bättre och bättre för varje bok. Det märks att Chris Colfer utvecklas snabbt som författare och jag gillar att han låter tvillingarna bli äldre. Nu är de 14 år och får till och med bli lite kära för första gången vilket bara är charmigt.

Ge mig bok 4 nu! Den här cliff hangern driver mig till vansinne!!! 

Miss Peregrines besynnerliga barn- Spökstaden

Andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn tar vid på samma ställe som första boken slutade.
Barnen med Jacob i spetsen är på flykt undan väsen som vill ta deras krafter och kidnappa Miss Peregrine som är skadad och fast i sin fågelform. För varje dag som går så minskar chansen att kunna rädda henne, men den enda som skulle kunna hjälpa dem är försvunnen och sökandet allt annat än lätt.
Jakten tar dem till ett krigshärjat London där fler besynnerliga barn dyker upp och sluter sig till gruppen. De jagas av tomgastar, kastar sig in och ut ur tidsloopar och tvingas använda alla sina besynnerliga krafter för att överleva. Allt för att rädda Miss Peregrine och alla andra besynnerliga i världen.

Precis som i första boken så förstärks historien av de gamla foton som författaren Ransom Riggs samlat och lånat ihop. Bara ett fåtal är mixtrade med, och de är för det mesta väldigt fascinerande och märkliga.
Vad jag förstår så har han valt ut bilderna och sedan skrivit historien kring dem, och det kan man nästan förstå. De passar liksom så himla bra in i berättelsen.
Handlingen är mörkare och mer actionladdad än i första boken och mycket mer spännande. Jag gillar barnen och deras krafter och tycker att tidshoppen är riktigt intressanta.
Ge mig del tre nu!

Trolldomsakademien: Eldhäxan

När Miranda för första gången kommer till Trolldomsakademien i Morwhayle så är hela skolan upp och ner. En av lärarna har hittats död på elevtoaletten och en annan lärare är försvunnen.
Skolan är dessutom ett riktigt mysterium. Rummen byter plats hela tiden, det finns demoner på toaletten och det första råd Miranda får är att det alltid är bra att ha badkläder under kläderna.

Miranda har till en början svårt att passa in. Hon har alltid varit utanför, men här finns elever som är ännu mer annorlunda än hon är. Vad sägs till exempel om att ha en drake som klasskompis?
Trots allt nytt så finner hon sig till rätta. Hon träffar Emmi och Orville som har bestämt sig för att lösa mysteriet med den döda läraren, och de har redan en ledtråd. Nu behöver de bara Mirandas hjälp. Hon har nämligen en förmåga som visar sig vara riktigt användbar.

Det hela visar sig dock vara farligare och svårare än väntat, och till slut måste de ta hjälp av skolans nya lärare Malda, tidigare ond demonprinsessa.

Jag tyckte jättemycket om den här boken. Den är spännande, rolig och ett riktigt deckarmysterium.
Malda känner jag dessutom igen från Peter Bergtings tidigare serie Legenden om Morwhayle.

Visst, det är ju en mellanåldersbok, med allt vad det innebär rent språkmässigt, men jag blev ändå positivt överraskad. Jag gillar att Peter Bergting tillåter sig att vara lite invecklad och detaljrik även om han skriver för 11-14- åringar.

City of heavenly fire

Den är slut nu!!!
Jag har en riktig hatkärlek till böcker som jag älskar men som jag inte vill ska ta slut.
Liksom, ska jag läsa fort så att jag får se hur det går, eller ska jag läsa långsamt så att den inte tar slut så fort?
Det här är ju sista delen i The Mortal Instruments-serien, och efter sammanlagt 3161 sidor är jag ganska nöjd när jag slår ihop pärmarna för sista gången (tills jag bestämmer mig för omläsning).
Jag är faktiskt nöjd.
Oj, så orolig jag var att slutet inte skulle bli bra, men det blev det. Jag vågar till och med sträcka mig så långt så att jag kan säga att den här boken var en av mina absoluta favoriter. Kanske till och med den bästa delen av alla.

Det var massor av Magnus Bane, som jag ju älskar, men framförallt hade den en väldigt sammanhängande kronologisk handling som flöt på väldigt fint och behagligt. För att vara 725 sidor lång så var den också väldigt lätt- och snabbläst.

Och (SPOILERS!!! Markera texten om du vill veta)
[Jem är tillbaka!!! Jem! Han var min absoluta favoritkaraktär i The Infernal Devices-serien, och nu är han tillbaka som Broder Zachariah. Allt är bra nu.]

Längst bak flaggar dock Cassandra Clare för sin nästa serie i samma anda. Den ska komma ut hösten 2015, och även om jag tycker att detta börjar bli lite tjatigt så vet jag ändå mycket väl hur någon jag känner kommer att sitta där med första boken i händerna och ett fånigt leende på läpparna.
Det här är en värld som jag älskar och karaktärer som jag inte är redo att släppa riktigt än.

The Dream Thieves/Drömtjuvarna

Varning för spoilers om du inte läst The Raven Boys/Kretsen!

Alltså, vad ska jag säga om den här boken? Det händer så mycket så att min hjärna är ett enda virrvarr, fast på ett mycket bra sätt.
Gansey, Ronan, Adam och Noah letar fortfarande efter den gamle kungen Glendower, men sökandet är inte alls lika mycket i fokus som i första boken. Första boken kretsade ju mycket kring Gansey, men nu får vi möta Ronan som är en karaktär med så mycket smärta och komplexa känslor så att jag blir vimmelkantig. I första boken är han ju inte speciellt sympatisk, och det är han inte här heller. Faktum är att han är lite av ett arsle mest hela tiden. Men under den hårda ytan ryms en annan Ronan. En kille som bär på en gåva som gör att han inte vågar sova. Han hemsöks av otäcka mardrömmar, och de följer med honom tillbaka efter att han vaknat. Bokstavligt talat.
Dessutom slits han mellan att vilja beskydda sin lillebror och samtidigt slå sin storebror på käften samtidigt som han börjar nysta i sin döde fars största hemlighet. Varför är bröderna förbjudna att någonsin återvända till sitt föräldrahem och vad var det som var så speciellt med fadern?

Sen har vi ju Blue och hennes galna spådomsfamilj. Hennes hem är helt hysteriskt, och jag skulle faktiskt vilja se det här på film bara för att få se alla karaktärerna i huset in action. Hennes förhållande med Adam knakar i fogarna och hon dras mer och mer till den karismatiske Gansey, trots att hon vet vilket öde han kommer att möta innan året är slut. Blue har en härligt sarkastisk humor, och är (befriande nog) långt ifrån de korkade och hjälplösa tjejerna som brukar finnas i fokus i YA-böcker. Hon är tuff, smart och tar ingen skit från någon.

Alltså, jag kan inte smälta hur in i helvete bra jag tycker att de här böckerna är! Jag får Jellicoe Road-feelings av någon anledning, och jag älskar alla karaktärerna. De är mångbottnade, liksom handlingen och så olika varandra. Magin genomsyrar allting, men på ett sätt som blir trovärdigt trots att det lika gärna skulle kunna blivit töntigt. Språket är vackert och ganska avancerat och handlingen får ta den tid den behöver. Det är rapp dialog genomsyrad med humor och sarkasm och ibland är det så briljant så jag bara måste le.

Ge mig del tre nu. Den kommer 28:e oktober, och verkar fokusera på Blue.

The Grimm legacy

När vi först träffar Elizabeth så är hon ganska ensam och uttråkad. Hon har inga vänner i sin nya skola, och därför tackar hon snabbt ja när hon får erbjudande om ett jobb genom sin historielärare.

Tänk dig en gigantisk byggnad; som ett bibliotek, men med saker istället för böcker.
Det är på ett sådant ställe som Elizabeth har fått jobb. Varje våning är fullproppad med allt mellan himmel och jord, och hennes jobb är att hämta fram sakerna som folk vill låna.
Hon får börja på avdelningen för kläder och skor och jobba sig uppåt, och hon kommer snabbt in i jobbet.

Men snart visar det sig att viktiga saker försvunnit och ersatts med dåliga kopior. Det viskas om något som kallas för The Grimm collection, och Elizabeth som alltid älskat bröderna Grimm kan inte låta bli att undersöka saken närmare.
Det visar sig att ett låst rum innehåller saker från Grimm's sagovärld, men inte kan väl sakerna vara magiska som alla säger? Sjumilaskor, bord som dukar sig själva och flygande mattor är ju bara påhitt. Eller?
Och om de verkligen är riktiga så gäller det att hitta tjuven snabbt.

Jag fastnade direkt i den här boken. Det här med nya historier kring gamla klassiska sagor är något jag gillar väldigt mycket, och den här boken har kanske inte världens djup, men var ändå riktigt bra!
Den innehöll kanske mer magi än jag hade väntat mig, men det gjorde ingenting, och so what då om den var lite småtöntig emellanåt. Jag kan leva med det.
Den har sköna karaktärer, en fantastisk miljö (där jag vill jobba) och Grimm-saker! Jepp, det räcker för mig. Dessutom är den sjukt snygg (förutom den gula titeln).

Farlig förmåga

Början på Farlig förmåga tyckte jag faktiskt var ganska seg. Faktum är att det var väldigt lite action och magi i boken överhuvudtaget, men därmed inte sagt att den var dålig.

Den överraskade mig dock. Jag trodde att det skulle vara massor av magi och fantasyinslag, men det var det ju inte alls. Istället blev den en typ av historisk kärlekshistoria med inslag av magi.

Systrarna Cate, Maura och Tess är alltså häxor i slutet av 1800-talet. Deras mamma har dött, och plötsligt finns ingen som kan guida dem genom deras snabbt växande krafter.
Att vara häxa är strängt förbjudet och Brödraskapet är på ständig jakt efter kvinnor med övernaturliga krafter, så det gäller att ligga lågt.
Men så hittar Cate deras mammas dagbok, och där står om en profetia som inte kan ignoreras. Den talar om tre systrar med stora krafter och ett ruskigt öde.

Samtidigt har Cate bara några månader på sig innan hon måste bestämma sig för en man att gifta sig med, och även om Paul McLeod är det självklara valet så finns också trädgårdsmästaren Finn Belastra där och får fjärilarna i hennes mage att fladdra.

Jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den här boken när jag väl kom in i den. Den är välskriven och spännande och andas 1800-tal alldeles lagom mycket.

The Land of Stories: The Enchantress returns

Nu är den slut. Boken som jag längtat och längtar efter och nu läst så sakta som man bara kan. Allt för att den skulle räcka så länge som möjligt. För även om den är 517 sidor så tog den slut för fort.
Den är bra. Ja, den är till och med riktigt bra. Mycket bättre än ettan (The wishing spell).
Språket är bättre, beskrivningarna fler och handlingen inte lika stressad. Dessutom älskar jag de nya karaktärerna. Mother Goose är helt fantastisk bl.a.

För er som inte läst ettan så kan jag berätta att den handlar om tvillingarna Alex och Conner som ramlar ner i en sagobok och hamnar i the Land of Stories där alla de klassiska sagofigurerna bor. Tiden har dock inte stått stilla där. Rödluvan, Askungen och de andra är vuxna nu och drottningar i sina respektive riken.

Nu har det gått ett par år. Alex och Conner är 13 år och tvingas tillbaka till sagovärlden när deras mamma blir kidnappad av The Enchantress som kastade förbannelsen över Törnrosa så att hon sov i hundra år.
Men vad vill hon med tvillingarnas mamma, och hur ska de kunna hitta henne när The Enchantress förstör kungariken i en rasande fart och förstör allt i sin väg? och som om det inte vore nog så är dessutom Askungens dotter borta!
Som tur är har de hjälp av Goldilocks (som jag älskar!), Jack (och bönstjälken) och den otroligt självupptagna Queen Red Ridinghood.

Jag älskar som sagt den här världen. Klassiska sagor i ny tappning finns det ju gott om nu, men de här har nåt litet extra som får mig att verkligen uppslukas och läsa med ett leende på läpparna. Dessutom är ju böckerna så sjukt snygga med kartor inuti och fina illustrationer i början av varje kapitel.

En fortsättning tack, Chris Colfer.

The ocean at the end of the lane

Kolla, en ny Neil Gaiman! Hörde talas om den på semestern och beställde den direkt. Det visade sig vara ännu en sträckläsningsbok. Yay, äntligen hittar jag sådana.

Allting började för fyrtio år sedan, då vår berättare bara var sju år gammal. Det var då han för första gången träffade familjen Hempstock.
Lettie verkar alldeles för vuxen för sina elva år, Mrs. Hempstock säger att hon minns när dammen på baksidan av huset var ett hav, och Gamla Mrs. Hempstock påstår sig minnas Big Bang.

Eller egentligen börjar allt med ett självmord på Hempstock's gård som väcker onda urgamla krafter till liv, och på något sätt så är huvudpersonen (vi får aldrig veta hans namn) och familjen Hempstock inblandade.

Saker börjar hända. Fiskar flyter döda upp till ytan i Lettie's damm (eller hav), vår huvudperson vaknar en morgon av att han nästan kvävs till döds och plötsligt får han och hans lillasyster en ny nanny. En nanny som får det att gå kalla kårar utmed hans ryggrad och som inte verkar riktigt mänsklig.

Neil Gaiman är ju en fantastisk författare och framförallt berättare. Jag kan liksom höra honom berätta den här boken högt för mig, och det är ett tecken på en riktigt välskriven bok. Texten flyter på fantastiskt och det är lagom skräckigt för mig som är lättskrämd. Uråldrig magi möter ny fantasy i den här pärlan till bok. Kan verkligen rekommenderas.

Nytt från Levithan!

Ja, okej, det kan ju hända att David Levithan haft sällskap av Andrea Cremer när den här boken blev till, men det gör den ju inte mindre bra. Jag är fortfarande lika entusiastisk som vanligt. 

Det finns några författare som lyckas leverera varje gång de skriver något, och Levithan är en av dem. John Green är en annan. 

Hur som helst så gillar jag den här nya stilen han har. Förr skrev han bara kärlekshistorier (om än så bra), men sen skrev han Every you, every me och något i mig vaknade. Plötsligt blev det något mer. 

Sen kom Every day, och jag insåg att han uppenbarligen kunde bli ännu mer fantastisk än han redan var. 

Invisibility är kanske inte den bästa av dem alla, men jag gillar den ändå. 

Stephen är osynlig. Bokstavligt talat. Han är född osynlig, och som barn hade han fortfarande någon slags tyngd i kroppen som hans föräldrar kunde känna. De kunde hålla honom, och de kunde höra honom. 

I hela sitt liv har han levt gömd, ensam med sin mamma efter att hans pappa fått nog, men nu har hand mamma gått bort och han är ensam i världen; ständigt den som står utanför och tittar på.

Den dag han ser Elizabeth i trapphuset drar han sig undan och iakttar som vanligt. Hon är ny i huset, och Stephen får en chock när han inser att hon kan se honom. Ingen har någonsin sett honom förut. Inte ens han själv, så han har ingen aning om vad det är hon ser. Bara att hon ser honom. 

I början när de umgås så försöker han låtsas att allt är som vanligt. Hon vet ju inte att han är osynlig, och även om det tar all hans kraft att materialisera sig när de rör varandra så är det värt det. Längtan efter att bli sedd har genomsyrat hela hans liv, och han tänker inte göra nåt för att äventyra det. 

Hemligheten går dock inte att hålla länge, för Elizabeth är lite för gammal för "osynliga kompisar" och när hon får reda på sanningen så är hon och hennes bror Laurie fast beslutna att lösa problemet.

Stephen är nämligen drabbad av en förbannelse. En förbannelse som kastades över hans föräldrar innan han föddes, och bara den som lagt förbannelsen kan bryta den. 

Men sökandet ger nya frågor. Hur kommer det sig att Elizabeth är den enda som kan se honom? Vad är hennes gåva?

Jag gillade den här boken jättemycket! Den blir övernaturlig utan att bli för mycket. Det känns fortfarande som att det är på riktigt och att det skulle kunna hända och det är lite av en konst att skriva 

Andrea Cremer har tidigare skrivit Nightshade-serien som jag inte läst, men jag vet att många gillar.

Clockwork Princess

Ja, jag vet. Det är mycket tjat om Cassandra Clare på den här bloggen, men böckerna är ju så himla bra!

I början när jag läste Clockwork Angel (första boken i prequel-serien The Infernal Devices) så var jag inte så himla imponerad, men det blev ju bara bättre och bättre. Det här är del tre, och troligtvis sista delen i den här serien, och också den helt klart bästa boken.

Jag gillar verkligen Will och Tessa, men framförallt tycker jag om Jem. Han är en sån himla sympatisk karaktär och jag vill liksom krama honom lite vid ungefär varannan sida.
Han är också inblandad i skälet till att jag grät mig igenom sista femtedelen av boken utan att kunna sluta. Jag måste nog snart lägga av med det där jag-gråter-aldrig-när-jag-läser, för det stämmer uppenbarligen inte längre. Jag börjar bli blödig på äldre dar. :)

Hur som helst, jag tänker inte säga nåt direkt om boken pga spoilers, men den var riktigt, riktigt bra!
Och om serien är slut här (vilket jag tror) så är jag nöjd, men lite ledsen över att behöva lämna 1800-talets Shadowhunder-värld.
The Mortal Instruments är fortfarande min favoritserie, men den här kommer tätt efter.

Vad tycker ni? Har ni läst The Infernal Devices?