If I stay- filmen

Så, nu har jag äntligen sett If I stay.
Jag älskade ju boken och har pratat mig varm om den inför massor av högstadieklasser, och direkt jag såg trailern så förstod jag att den skulle bli bra. Det var bara Adam som jag var lite osäker på.
Men, han var ju perfekt.
Chloë Grace Moretz är ju helt fantastisk som Mia, och jag älskar hennes föräldrar. Mias alltså. :) Helt ljuvliga. Speciellt hennes pappa.

Och jag som nästan aldrig gråter till film har gråtit som tusan, och cellomusiken förhöjde bara ALLA. DESSA. KÄNSLOR! My god...
Jag tyckte så mycket om den här filmen. Har ni sett den? Vad tyckte ni?

Svensk synd

Otto och hans mamma är ännu en gång på flykt undan Ottos våldsamma pappa, och den här gången bara kör de utan att veta vart de är på väg. De vill bara bort; så långt bort som möjligt.
De hamnar till slut i Ryda, ett litet samhälle som knappt ens finns med på kartan, men det finns ett motell där de stannar för att sova.

Dagarna går, och eftersom Ottos mamma blir kompis med motellets ägare så blir de kvar. Men Otto har svårt att passa in. Ryda är inte som de andra städerna han bott i förut. Här styrs allt av kyrkan, och 99,9 % verkar vara med i den minst sagt fanatiska församlingen. Alla andra kallas för syndare.
Trots att alla verkar vara emot honom för att han inte tror på Gud, så hittar Otto några kompisar med samma åsikter som han själv. När en av dem hittas död så tror alla att det var självmord, men Otto är säker på att det inte är hela sanningen.
Det är lite för många som tagit livet av sig senaste året, och av någon anledning så verkar ingen vilja ta reda på varför. Vad är det egentligen som pågår bakom kulisserna i Ryda?

Det här är en sjukt spännande bok som jag fastnade i direkt.
Otto är till en början rätt stöddig och svär mer än nödvändigt, men han växer, och han vägrar böja sig för det han inte tror på.
Dessutom måste jag berömma miljöbeskrivningarna. Jag har helt klara bilder i huvudet av hur allting ser ut och hur det känns att vara där. Detta utan att Martin Jern skrivit sida upp och sida ner av beskrivningar. Fantastisk bok!

The Death Cure

Så, nu är jag klar med den här serien, så vad tyckte jag nu om slutet?
Jo, jag gillade tredje boken trots att den var lite överallt.

Jag kan ju inte direkt säga något alls utan att spoila, men jag kan ju säga så mycket som att Thomas och de andra överlevarna från The Scorch Trials nu befinner sig hos Wicked för att få sina minnen tillbaka.
Spelet är slut och nu ska de få svar på alla sina frågor.
Såklart är det ju dock inte så lätt. Thomas minns redan rätt mycket och inser ju att Wicked som vanligt inte går att lita på. De har fortfarande hemligheter och de är inte riktigt klara med sina test trots att de säger så.

Det blir såklart en rymning, gruppen splittras och Thomas och hans gäng tar saken i gena händer i ett försök att överlista Wicked i vanlig ordning.

Det är här någonstans som jag blir lite trött. Det är en massa småhistorier hit och dit som de helt hade kunnat skippa, och när slutet väl kommer så är jag ändå kvar här med en massa frågetecken.

Här följer spoilers angående slutet!!!. Markera för att läsa: [ Alltså, vad hände med hela jordens befolkning? Alla som var sjuka i The Flare, dog de bara nu när det inte finns nåt botemedel? Och ska Thomas och de andra ca 200 personerna återbefolka Jorden? Och var är de ens? På nåt grönt skyddat ställe i något slags alternativt universum, eller? Jag fattar ingenting. Hela slutet kändes lite abrupt. ]

Hur som helst, det är slut och jag är inte helt besviken på boken även om det kanske låter så. Jag gillade den rätt mycket emellanåt, men jag hade gärna sett ett lite mer utvecklat slut.

Expeditionen. Min kärlekshistoria

Jag vet att alla skrivit om den här boken som galningar, men jag satt idag och läste i den igen, och jag kan liksom inte greppa hur fascinerad jag är av detta!
Sedan jag var liten så har vi varje år bilat till Halmstad, och haft ett obligatoriskt stopp i Gränna där vi lånat toaletten på turistinformationen. Där finns också ett museum om just Salomon August Andrée, och jag har alltid undrat vad hela historien om honom var.

Andrée bestämde sig för att ta sig till Nordpolen, denna plats som ingen tidigare besökt, och han skulle göra det med det modernaste färdmedel som fanns år 1887; vätgasballongen.
Han valde ut två unga män som skulle få äran att följa med, en ballong syddes i Paris, packningen organiserades, och sedan väntade man på Danskön (212 mil från Stockholm) på att vinden skulle blåsa åt rätt håll så att man kunde ta sig iväg över Arktis till Nordpolen.
Men tiden rinner iväg, ballongen läcker vätgas och fylls på igen massor av gånger och till slut tar Andrées tålamod slut. Han ska iväg, kosta vad det kosta vill. Hans beräkningar säger att ballongen ska kunna hålla sig i luften i 30 dagar (resan beräknas ta sex dagar), men han vet egentligen inte. Den har nämligen aldrig provflugits.

De flyger iväg, och sedan är det oklart vad som händer. De tre männens kroppar hittas av en slump 33 år senare på Vitön, en ö i Arktis. I deras läger finns dagböcker där de berättar om sin nödlandning med den otäta ballongen, och hur de i tre månader överlevt på isen. Blöta och kalla har de släpat de flera hundra kilo tunga slädarna för att ta sig till fast mark. När de når Vitön upphör alla anteckningar. De har massor av mat, varma ouppackade kläder och vapen att försvara sig med, och ändå dör de. Vad var det som hände?

Bea Uusma har rest i deras fotspår och vänt på alla ledtrådar för att försöka lösa gåtan. I den illustrerade upplagan som jag har (det finns en med bara texten också) så kan man läsa alla brev, se bilder hon tagit och även bilder på ballongen och de upphittade kropparna. Det är sorgligt och lite otäckt, men också riktigt fascinerande. Tänk om Andrée inte hade haft så bråttom iväg? Tänk om han brytt sig om bristerna han såg i ballongen innan avfärd. Hade de klarat sig då?

Jag älskade Bea Uusmas bok Astronauten som inte fick landa, som jag skrivit om HÄR, och den här är minst lika spännande och intressant. Perfekt presentbok. Min pappa gillade den iaf mycket, och han är vanligtvis ingen bokälskare.

Mellan vinter och himmel

Martin gömmer sig bakom sin gitarr, i musiken som kan ta honom bort från verkligheten. I rummet bredvid hans ligger hans bror Andreas och tynar bort. Han har bara några månader kvar att leva, men Martin tycker att det verkar som att han redan gett upp. Tanken på att Andreas inte gör något av sin sista tid gör honom vansinnigt arg och frustrerad. Han skulle vilja slita upp dörren, skaka om honom och se till att han lever medan han kan, men det gör han inte. Istället gömmer han sig bakom sin gitarr eller i sin flickvän Saras armar.

Sara är så jävla trött på att vara den som tar hand om Martin även om hon älskar honom. Hon har egentligen allt hon önskat sig, men ingen lägger ju märke till henne förutom när det gäller hennes utseende.

Andreas önskar att alla kunde låta honom vara. Han är trött på att behandlas som att han kommer att ramla ihop och dö när som helst, så istället drar han sig undan.
Han lyssnar på musiken från Martins rum och önskar att han vågade knacka på, eller att Martin kunde komma till honom, men tystnaden i radhuset blir bara värre och värre, och snart lossar isen och tiden är ute...

Jag tyckte jättemycket om den här boken. Det är Elin Bengtssons debut, och väldigt välskriven. Man kan verkligen känna frustrationen och sorgen och känslan av att inte veta hur man ska bete sig när allt blir så där vansinnigt jobbigt.

Francesca

Francesca blev min semesterbok när jag åkte till Tylösand. Finns det något mysigare än att sitta med tårna nerborrade i sanden och lyssna på havets kluckande när man läser? Nej, knappast.

Iaf, Francesca var inte i närheten av lika bra som Jellicoe road, men jag gillade den ändå.
Francesca (eller Frankie som hon kallas) mamma har alltid varit den som inte kan sitta stilla. Den som pratar jämt, väcker hela familjen med hög positiv musik och håller samman familjen. Men sen en dag så kliver hon inte ur sängen. Hon bara ligger där hon ligger, och plötsligt faller hela familjen isär.
Frankie kan inte tänka på nåt annat än att hon på något sätt måste få sin mamma att komma tillbaka till sitt gamla jag.

Det hjälper dessutom inte att hon blivit tvingad att byta skola, och numera går på St Sebastian, en f.d killskola som nu öppnats upp även för flickor. 750 killar och 30 tjejer. Det borde vara ett drömscenario, men faktum är att det är tvärtom. Killarna har makten och tjejerna får ta en hel massa skit när killarna försöker göra sig roliga.

Ingen verkar förstå nånting och alldeles för mycket ansvar läggs på Francescas axlar. Vem kan hon ta hjälp av? Tjejerna från gamla klassen? De galna tjejerna i nya skolan, eller kanske rent av killarna? Kanske finns hjälpen där hon minst anar.

Okej, jag gillar den här boken, men den var inte överdrivet speciell. Trots allt tyckte jag om den. Ja, jag lämnar det där helt enkelt. Den var en helt okej bok. Punkt.

Blodsmagi

Efter sina föräldrars död får Silla en bok med posten. Någon som kallar sig Diakonen påstår att hennes pappa var en magiker utanför sitt vardagliga jobb som lärare, och även om Silla har svårt att tro det så finns bevisen framför henne i form av magiska formler skrivna med hennes pappas speciella handstil. Hundratals sidor, och alla har något att göra med blod. 

Gömd på kyrkogården bredvid sitt hus provar hon en av formlerna och blir chockad när hon upptäcker att det fungerar. Hon kan utöva magi med hjälp av sitt eget blod vilket både skrämmer och fascinerar henne.

En  bit bort iakttar nyinflyttade Nicholas hennes handlingar och känner genast igen dem. Hans mamma drev sig själv till vansinne genom att göra samma sak som Silla gör nu och det skrämmer honom att se det igen.

Den nyupptäckta hemligheten får Silla och hennes bror Reese att vilja ta reda på mer. För några månader sedan mördade nämligen deras pappa deras mamma innan han tog livet av sig, och de blir mer och mer övertygade om att magin på något sätt hade med det att göra. Hela stan pratar om att han var galen, men de vet att det måste ligga mer bakom.

Tillsammans börjar Silla, Reese och Nicholas att gräva i gamla hemligheter och utforska magin på egen hand, men allting har ett pris, och någon verkar vara ute efter deras nyfunna talang. 

Jag vet egentligen inte vad jag tyckte om den här boken. Ja, jag gillade den väldigt mycket först, men sen blev den lite för mycket blodbad för min smak. Det är blod överallt hela tiden och efter ett tag kände jag mig nästan lite avtrubbad. Det blev liksom för mycket. Silla blev bra på magin lite för snabbt och wow, vilket sammanträffande att Nicholas råkar ha ett förflutet fullt av magi och dessutom råkar ha alla sin mammas gamla magigrejer kvar i huset. 

Lite färre sammanträffanden hade nog gjort boken mer realistisk. 

Hur som helst så får den ett medelbetyg i slutändan, för den var inte dålig trots allt. 

Förr eller senare exploderar jag

Jag erkänner att jag inte läst denna fantastiska bok förrän nu. Jag har ju såklart hört hysterin runt The fault in our stars länge, länge, men inte riktigt fattat hur sant allt de sa var. Jag borde ju fattat. Det är ju ändå John Green som skrivit den, och han är helt enkelt a-ma-zing.

Hur som helst. Hazel och Augustus kan ju vara det sötaste och nördigaste paret på mycket länge.
Hazel har cancer i bland annat lungorna och har sin syrgastub med sig vart hon än ska. Hon vet att hon är allvarligt sjuk och hon vet att det inte kommer att bli bättre.
Till stödgruppen i kyrkans källare går hon bara för att hennes mamma ska få må lite bättre av vetskapen att Hazel träffar andra kids att prata med om sin sjukdom. Att Hazel aldrig pratar, utan spenderar tiden med att himla med ögonen behöver hon ju aldrig få veta.

Men... sen kommer Augustus dit för att hålla sin bästa kompis Isaac sällskap, och Hazel faller pladask.
Augustus är liksom allt som hon någonsin behövt. Han är härligt nördig, smart, snäll, galen och rätt impulsiv. Dessutom har han lyckats besegra sin cancer; visserligen med sitt ena ben som pris, men ändå.
De kastar sig in i ett förhållande trots att Hazel egentligen inte vill utsätta honom för det. Hon kommer ju att dö, och han har redan förlorat en flickvän till cancern.
Augustus vägrar dock att ge upp, och Hazel tvingas inse att en stund med honom (hur kort den än är) är mer än värt det.

Okej. Jag älskade den här boken! Älskade.

Men... (här kommer spoilers. Markera om du vill läsa ändå. Det är inga små spoilers, okej?)
[ Augustus, för i helvete, du kan ju inte bara gå och dö så där helt utan förvarning! Att det skulle kunna hända fanns inte ens i min tankevärld. Jag såg ju framför mig hur Hazel skulle tyna bort och du skulle stå där bredvid och hålla handen och citera litterära verk och le och vara oemotståndlig och stark. Du kan ju inte bara DÖ fattar du väl!? Jag hulkade och snyftade mig igenom den sista tredjedelen av boken tack vara det. ]


Så, är det löjligt sorgligt hela boken igenom? Nej. Hazel har en härligt sarkastisk humor, och så har även Augustus och Isaac.
Grät jag mig igenom den sista tredjedelen trots det? Japp.
Hur som helst så är det bara att buga inför John Green. Han är ett jävla geni. Just saying.

Liesl & Po

Två träskrin byter plats.
Ett innehåller askan efter en bortgången far och den andra världens mäktiga magi.

Liesl är inspärrad på en vind av sin elaka styvmor. Hon har suttit där sedan hennes pappa dog, och hennes enda tidsfördriv är att sitta vid fönstret och rita.
En dag uppenbarar sig två skuggor i ena hörnet av hennes rum, och först förstår hon inte alls vad det är som händer. Den större skuggan pratar med henne! Det visar sig att hon har besök från andra sidan, och spöket Po och hans hund/katt Knytet blir snabbt hennes enda vänner.
Po lyckas kommunicera med Liesl's far och sporrad av hans sista önskan bestämmer hon sig för att rymma.

I andra änden av stan lever alkemistlärlingen Will ett allt annat än trevligt liv. Han behandlas som en slav av den elaka alkemisten, och en natt blir han ivägskickad med ett väldigt viktigt träskrin som ska levereras till en kvinna i andra änden av staden. På vägen stannar han för att titta på den vackra flickan som alltid sitter i vindsfönstret på Höglandsvägen, och plötsligt ändrar han sina planer för kvällen. Han tar en annan väg, stannar för att göra ett annat ärende och när natten är slut har fel skrin nått målet, något som den utmattade Will är totalt omedveten om.

När misstaget uppdagas händer allt mycket snabbt och Will tvingas fly. Han hoppar på ett tåg, omedveten om att Liesl precis gjort samma sak tillsammans med Po, Knytet och träskrinet med det hon tror är sin fars aska. Samtidigt är alla deras fiender dem hack i häl...

Jag köpte den här boken på Bokmässan. jag hade inte planerat att köpa den, men den stod där på en hylla och var så himla fin att jag inte kunde stoppa mig själv.
Dessutom gillade jag Lauren Oliver's tidigare böcker Resten får du ta reda på själv och Delirium.

Den här är lättläst, gullig, spännande och mysig. Jag får lite Eva Ibbotson-feelings, om ni läst något av henne. Barn, spöken, missförstånd och äventyr. Härligt.

En sån där vidrig bok där mamman dör

15-åriga Ruby har precis förlorat sin mamma, och sitter nu i ett flygplan på väg till Los Angeles, där hennes pappa bor. För varje minut kommer hon längre och längre bort ifrån sin bästa kompis Lizzie och sin underbara pojkvän Ray. Dessutom kommer hon för varje minut närmare och närmare mannen som kallar sig själv för hennes pappa. Ruby hatar honom. Han skiljde sig ifrån hennes mamma innan Ruby ens föddes, och fast han inte hört av sig på femton år, så är han nu överlycklig för att hon ska bo hos honom.

Rubys pappa är dessutom inte vem som helst. Han är den världskände skådespelaren Whip Logan (världens löjligaste namn dessutom!) som alla älskar. Alla utom Ruby. Hon hatar honom när flygplatsen är full av paparazzis och han lugnt skriver autografer medan de fotograferar henne. Hon hatar hans hysteriska hus, där hallen är större än hela hennes förra hus, hon hatar hans fem skitsnygga bilar, den jättestora poolen och allt han gör.
Dessutom hatar hon sig själv för att hon inte kan låta bli att tycka om det litegrann.
Det enda hon gillar är pappans assistent Max, som också bor i huset. Han får hennes tillvaro att bli lite roligare. Speciellt när hon saknar Lizzie och Ray och deras mail slutar att komma...

Om ni läst Sonya Sones tidigare böcker Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet, så vet ni hur den här boken är skriven. Precis som de tidigare så är den skriven nästan i diktform, med väldigt lite text på varje sida. Jag gillar det, för jag gillar att läsa mellan raderna.

-------------Och så lite spoilers!!!--------------

Alltså, var det verkligen bara jag som fattade direkt varför Whip lämnade hennes mamma?

I samma sekund som Max klev in i boken i hela sitt fabulösa jag, så fattade man ju att han var ihop med Whip, trots presentationen som "hans assistent". Kanske är det bara jag som ser homosexuella förhållanden i allt jag läser och har en awesome gaydar, men jag tyckte att det var uppenbart.

Någon som läst boken? Listade ni ut det?

Allt jag säger är sant

Alicia är fast på gymasieskolans toalett. Dörren har gått i baklås och ingen hör hennes skrik. Det finns ingenting att göra, och därför börjar hon fundera på sitt liv. Här är hon, på gymnasiet där hon tvingas lära sig en massa skit som hon aldrig kommer behöva veta, och det är inte ens roligt! Hennes bästa kompis Fanny är tvärtom. Hon älskar att lära sig saker, och har planerat sin framtid sedan hon var liten. Alicia har ingen aning om vad hon ska göra med sitt liv. En sak vet hon i alla fall, och det är att hon inte tänker spendera det i skolan. Hon bestämmer sig för att hoppa av.
Hennes föräldrar blir såklart vansinniga, och Alicia fattar verkligen inte varför de inte låter henne bestämma. Det är ju hennes liv, och det borde vara hennes beslut. Hon hittar ett jobb på ett coolt café och flyttar hem till sin mormor. På caféet får hon snabbt nya vänner, vilket behövs, eftersom Fanny knappt pratar med henne längre. Där finns dessutom Isak, killen med det lockiga håret och de fantastiska ögonen. Alicia bestämmer sig för att han ska bli hennes, fast de andra tjejerna säger att han är för gammal (han är ju tjugotre! Minst!).
Men bestämmer man sig för något så blir det ju så. Eller?
Allt går helt okej ända till något händer som vänder hela Alicias liv upp och ner. Plötsligt är ingenting roligt länge.

Jag älskar verkligen Alicia, men ännu mer älskar jag hennes tuffa mormor. Hon är en sån mormor som man vill krama och aldrig släppa taget om.
Lisa Bjärbo har ett språk som jag avgudar. Jag har följt henne i åratal på bloggen Onekligen, och älskar hennes språk och humor. Jag kommer aldrig att kunna skriva något som gör boken rättvisa. Det är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på väldigt väldigt länge.

Blodsbarn

När jag började på den här boken var jag inte alls sugen på läsning i allmänhet, så därför kom jag bara ett par kapitel innan jag slutade och den blev liggandes bredvid sängen. Igår tog jag tag i den igen, och nu är den utläst. Himla spännande faktiskt.

När boken börjar så svävar Will mellan liv och död. Allt är grått och konstigt och han får inte grepp om någonting. Lever han? Är han död? Han vet inte, men han hör en tjejs röst och en annan tjejs ansikte tar form framför hans ögon. Hon har lysande blå ögon och kolsvart hår och hon tvingar honom tillbaka till livet.
När Will vaknar på sjukhuset så minns han ingenting om vad som hänt. Han minns faktiskt ingenting alls av sitt liv före olyckan. Han känner inte igen sina föräldrar men låtsas lite för deras skull.
Så småningom får han komma hem och inser att han inte ens minns sitt hus, men hela hans rum är täckt av teckningar som föreställer den svarthåriga tjejen som ingen känner igen. Vem är hon?
 På stranden möter han Beth, och hon berättar för honom att han är speciell. Att han ser syner och säger saker som oroar människorna omkring honom. Han är inte omtyckt i staden, och det blir bara mer och mer tydligt för var dag som går.
Will känner på sig att något är fel med staden. Något sjukt lurar under ytan, och han ser skuggfigurer och ett rött dis som sveper in hela staden i blodfärgat ljus. Allt blir bara konstigare och konstigare, och hela tiden  farligare. Alla tror att han inbillar sig, men Will vet att det är på riktigt. Frågan är bara hur allt egentligen hänger ihop?

Den här boken är otroligt svår att skriva om, men oj, så bra!
Tim Bowler har också skrivit en lång serie som heter Blade, och den är jag inte överdrivet förtjust i, men denna! Underbart mystisk och ondskefull.

För övrigt så gillar jag verkligen inte originalomslaget. Bara så ni vet. :)

Dustlands- Blodröd väg

Den här boken har jag väntat på länge, främst för att jag tycker att den ä så snygg! Men nu inser jag ju att det inte är en zombie-bok (som min hjärna på något sätt fått det till, med handen som sträcks upp ur marken) utan en dystopi utan zombies (tyvärr?).

Saba och hennes familj bor mitt ute i ingenstans i ett trasigt byggt skjul. Det har inte regnat på över ett halvår, och marken är stenhård och sprucken. Sjön är nästan uttorkad, och solen steker obarmhärtigt över landet. Då och då drabbas de av hårda sandstormar, och det är just efter en ovanligt hård sådan som ryttarna kommer. Fyra stycken rider in på gården, och innan Saba hinner fatta någonting så har de tagit hennes tvillingbror Lugh och dödat deras far.

Nu är Saba ensam med sin lillasyster Emmi, och hon är fast besluten att hitta Lugh. Det är det enda som betyder något. Hon kan inte leva utan honom, men varför ville ryttarna ha just honom? Det verkade som att han var den enda anledningen till att de kom.

Förvirrad och rädd så beger sig Saba (efter att ha lämnat Emmi hos en granne) iväg genom landet för att hitta sin bror, men öknen breder ut sig framför henne, och man kan inte lita på någon...

Det här är första delen i nya serien Dustlands, och jag har fastnat totalt. Det är inte det bästa jag läst, men jag kan ändå inte sluta läsa.

GONE

Jag håller just nu på att läsa tredje delen i Michael Grant's serie om Perdido beach.

Serien börjar under en helt vanlig skoldag. Ena sekunden står läraren och skriver på tavlan, och nästa sekund är han borta! Ja, helt borta, som att han aldrig varit där. Eleverna fattar ingenting och till en början tror alla att det är ett lustigt trolleritrick, men snart får de reda på att alla andra lärare också försvunnit. I hela samhället är alla som är över 15 år spårlöst borta! Bilar står övergivna överallt, och små barn irrar omkring ensamma. Sam och hans kompis Quinn är 14 år, och tillsammans med några andra från sin skola försöker de ta hand om alla småbarn och sjuka. Varken telefoner eller internet fungerar, och runt hela samhället har en minst hundra meter hög mur plötsligt dykt upp. Allt börjar urarta till ett kaos där alla plundrar affärer och gör precis som de vill. Skolans tuffa mobbare Orc utnämner sig själv till "kapten" och sprider skräck i hela samhället.

När tre dagar har gått glider några bilar in i samhället. Eleverna från internatskolan har kommit, och deras ledare Caine är trevlig och lovar att se till att alla har det bra. Men är han verkligen så snäll? Sam och hans kompisar litar inte på det nya gänget, och det gör de rätt i. Snart är allting en maktkamp mellan de starka och de svaga och dessutom fyller Sam snart 15...

I del två är tillvaron ännu tuffare. Maten är slut och Caine och hans kompisar har visat sig vara mer än oberäkneliga. Dessutom börjar många av barnen och ungdomarna utveckla konstiga förmågor som splittrar gruppen ännu mera. "Missfostren" separeras från de "normala", och även om ingen trodde det så kan tillvaron i Perdido beach bli ännu värre...

Jag gillar verkligen den här serien! Den är hemsk (jag får lite Flugornas herre-feeling), men också ganska sorglig och hela tiden spännande.
Hoppas bara att del 3 håller måttet hela vägen igenom.

Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow

Jag missade den här filmen när den gick på bio, och just nu är jag ganska glad över att jag hann läsa boken innan jag ser filmen, för boken är riktigt riktigt bra!

Den handlar om Jacob som är nittio år. Eller nittiotre. Det är inte så lätt att hålla ordning på åren längre. Han bor numera på ett sjukhem eftersom ingen av hans fem barn vill ta hand om honom, vilket gör honom ganska besviken. Varje söndag kommer någon för att hälsa på honom, och den här veckan är det extra speciellt, eftersom en cirkus slagit upp sitt tält utanför hans fönster. Alla gamlingarna är förväntansfulla inför söndagens föreställning, och när hemmets nyaste boende berättar att han en gång jobbat på en cirkus med att bära vatten till elefanterna, så får Jacob nog! Sitter den här mannen och ljuger alla rakt upp i ansiktet?! Jo, Jacob vet vad cirkusjobbet innebär, och han är övertygad om att mannen inte talar sanning. I protest spenderar han resten av veckan på sitt rum, tänkandes tillbaka på sitt liv.

Endast tjugo år gammal förlorar han båda sina föräldrar i en olycka, och plötsligt är han ensam i världen, utan någonting att leva av. En natt hoppar han på ett förbipasserande tåg, och när han vaknar så visar det sig att han är ombord på ett cirkuståg. Cirkusen behöver någon som kan hjälpa till att packa och utfordra djuren, och Jacob får lov att stanna. Han blir hänvisad en golvplats i en av vagnarna för transportdjur, och blir tvungen att dela den med en av artisterna; en arg dvärg kallad Kinko.

På cirkusen finns också den vackra Marlena, som är cirkusens stjärna när hon styr sina tretton hästar runt manegen. Där finns också hennes man, August, som styr och ställer med järnhand.

När cirkusdirektören får reda på att Jacob nästan är färdigutbildad veterinär så får han en bättre ställning på cirkusen, och med sin nya status så hamnar han oftare och oftare i Augusts och Marlenas sällskap. Jacob känner en stark dragning till henne, men att göra något åt det skulle vara livsfarligt, så han håller sig på sin kant. Iaf till en början...

Jag älskar den här boken. Jag suger i mig hela cirkusmiljön och alla karaktärer som ryms där. Det utspelar sig 1931, och då var cirkusen ett riktigt stort nöje, och hundratals människor jobbar med att ordningsställa tälten och utfordra alla djuren. Där finns tandlösa lejon, zebror, giraffer och den envisa elefanten Rosie som kommer till cirkusen och vinner Jacobs hjärta.

Det är magi, gott folk, även om det så klart finns en grym baksida också. Brist på mat, slagsmål, arbetare som blir kastade av tåget när det inte finns pengar till alla och en stark vilja att klara sig bara en dag till.

Sara Gruen heter författarinnan, och nu finns boken nyutgiven (originalutgåvan kom 2007) i pocket med bilder från filmen, som jag nu måste se. Har ni sett den? Är den bra?



Love is the higher law

New York 11:e september 2001:
Claire sitter i sitt klassrum när en lärare kommer in och berättar att en flyplan kraschat in i World trade center. Hela skolan förvandlas till ett kaos inom loppet av några sekunder.
Jasper sover och väcks av ett telefonsamtal från sin mamma som befinner sig i Korea. Han förstår ingenting när hon skräckslaget frågar om han mår bra, och var han är. När han tittar ut genom fönstret förstår han. Tornen brinner och ingenting kommer någonsin att bli detsamma.
Peter står uppslukad av sin musik utanför Tower Records och väntar på att de ska öppna. En anställd ger honom beskedet.

Efteråt är allt upp och ner. Hela staden är täckt av aska, papper och rester från byggnaderna.Gatorna myllrar av människor som inte riktigt vet var de ska ta vägen.

 Jasper och Peter träffades på en fest några dagar innan och hade gjort planer om en dejt som nu blir framflyttad, och när den väl blir av så är de båda så omtumlade av allt som hänt att allt bara blir fel.
Claire tänker att alla är märkligt lugna trots allt och hon vandrar runt Ground Zero på kvällarna i ett försök att förstå hur det hela kunnat hända, och hur det påverkat stadens befolkning. Det är där hon träffar Jasper en natt när ingen av dem kan sova och de diskuterar huruvida detta fört människor närmare varandra. Överallt verkar det finnas en vilja att hjälpa till och att stötta varandra. Visst, tusentals har dött, men miljontals andra har kommit mycket närmare varandra.
På något sätt måste de ju ändå försöka gå vidare...

Jag älskar ju David Levithans böcker (det är ju ingen hemlighet) och även om den här inte är hans bästa, så gillar jag den ändå väldigt mycket. Vi får följa Claire, Jasper och Peter under ett år från att tornen rasar tills dess att strålkastarna tänds som ett minne ett år senare för att visa var tornen stått.

Fyra dagar, fyra nätter

För tre månader sedan förlorade Amy sin pappa i en bilolycka, och den senaste månaden har hon varit helt ensam. Hennes tvillingbror är på rehab för att bli av med sitt drogberoende och deras mamma är redan i familjens nya hus i Connecticut. Amy's uppdrag är att, nu när skolan slutat, köra familjens bil dit från Kalifornien. Problemet är bara att hon ända sedan olyckan vägrar sätta sig bakom ratten, och därför har hennes mamma anlitat Amy's barndomskompis Roger som förare. De har fått en exakt vägbeskrivning och resan beräknas ta fyra dygn, något som Amy inte direkt ser fram emot. Hon minns ju knappt Roger!

I början är stämningen minst sagt spänd, men när Amy och Roger tar beslutet att avvika från den angivna resvägen så blir det allt annat än tråkigt. Amy beslutar sig för att besöka platser där hon varit med sin pappa, eller platser dit han ville åka, och Roger har en exflickvän som han gärna jagar genom delstaterna. "Tjugo frågor" och skräddarsydda spellistor accompanjerar deras road trip genom USA, och det är faktiskt riktigt intressant.

Jag saknar möjligtvis lite djupare personskildringar och hade klarat mig med lite färre vägbeskrivningar, men jag gillade det verkligen ändå, och nu vill jag också göra en road trip. Jag vill bla till Graceland, köra den ensligaste vägen genom Eureka, Nevada, och stanna i Yosemite National Park.
Härligt slö sommarbok som krävde alldeles lagom mycket (eller lite) koncentration.

Boken är dessutom full av Amy's minnen och anteckningar från resan, vilket jag tycker lyfter historien ett snäpp, men det kanske är för att jag är en sån som älskar att spara töntiga resminnen i album.

I den tysta minuten mellan

Oj! Nu var det länge sedan jag bloggade, men det beror inte på att jag inte läser. Problemet(?) är att det är så sabla fint väder så att jag har legat på badet och jobbat på min solbränna. :)
En av böckerna jag läst är I den tysta minuten mellan av Viveka Sjögren.
Den var verkligen över förväntan och jag sträckläste från pärm till pärm.

Den handlar om Torvi, som föddes på Island men sedan flyttade med sin mamma till Sverige som 6-åring. Hans pappa valde att stanna på Island, och de har inte haft någon kontakt alls efter det, vilket har byggt ett starkt hat i Torvi. Han känner sig övergiven och har aldrig kunnat förstå varför det blev som det blev. Nu, åtta år senare är han ensam på väg tillbaka till Island för att gå på sin pappas begravning. Besöket där blir fullt av sorg och ilska, men också ett sätt för honom att hitta tillbaka till sig själv och sina rötter. Genom sin pappas bästa vän och sin farmor blir han dessutom påmind om allt det fina som hans pappa faktiskt stod för, och kanske kan han förstå varför det blev som det blev.

Genom en blandning av tillbakablickar och nutid så får vi följa en jobbig, men också ganska fin far och son-relation, och jag gillade den väldigt mycket.

Om jag stannar & När jag lät dig gå

Mia och hennes familj sitter i en bil, det snöar ute och de är på väg till hennes farmor och farfar för att hälsa på. Allt är fantastiskt och hon hinner tänka att så här skulle hon alltid vilja ha det. I nästa sekund står hon på vägen och tittar på vraket av det som en gång var deras bil. På vägen ligger hennes föräldrar döda, och Mia är förvånad över att hon klarat sig så bra. Men sen ser hon sin egen arm hänga ut ut ena bilrutan. Det är då hon förstår att hon är illa ute.
Hon följer alltihop utifrån, ambulansfärden, intensiven och operationer. Hon ser släktingar hälsa på och hålla hennes hand, men det är som att det är någon annan som ligger där. Hon kan inte känna sin kropp.
Någon säger att nu är det upp till Mia att kämpa. Det är bara hon som kan bestämma om hon vill överleva. Men vill hon det? Kanske är det bättre att dö? Hon har ju ändå ingen familj kvar...

Utanför sjukhuset gör hennes pojkvän Adam allt för att få komma in och hälsa på sin flickvän, men bara släktingar släpps in. Adam vägrar dock att ge upp, och hans försök att nå fram till Mia är de stunder då jag ler genom tårarna medan jag läser.

Nu har jag äntligen del 2 i min hand.
Ja, Mia överlever. Det har gått tre år sedan olyckan och hon och Adam är inte längre tillsammans. Mia är en hyllad cellist och Adam har slagit igenom som rockstjärna. En kväll i New York slinker han in på en av Mias konserter, och allt förändras...

Jag har allltså inte läst fortsättningen än, men det ska jag göra så fort jag får chansen.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Nu gjorde jag detta lätt för mig och kopierade det jag skrivit på vårt biblioteks bokblogg. Kolla gärna in Ge oss boken! för mer boktips för barn- och ungdomar.

De tre senaste åren har Olivia varit ihop med John, och det har varit de tre bästa åren i hennes liv, men nu har John bestämt sig för att det inte fungerar längre. Helt plötsligt är det bara slut, och Olivia är helt knäckt.
Hur gick det här till?! Hon har ju varit den perfekta flickvännen! Efter att ha totalt grävt ner sig i några dagar så sätter hennes kompis Emma igång Operation Fågelbajs (för det måste ju heta någon som inte är uppenbart) för att hjälpa Olivia att få tillbaka John. Problemet är bara att John inte riktigt vill samarbeta, men Olivia vägrar ge upp. Hon skickar söta sms och "råkar" springa på honom på stan ungefär hela tiden, men sedan händer något. Olivia råkar hångla med Danijel på en fest, och plötsligt kysser hon Kalle på en annan. Danijel lär henne att man ska göra som man vill. Skratta när man är glad, skrika när man är arg och ligga när man är kåt, men kan tjejer också göra så eller är det bara killar som kan det?
Hon vill ju bara ha någon nära sig...

Jag gillar först och främst att den här boken inte ber om ursäkt. Olivia är full av jobbiga känslor och griper varje halmstrå för att må bättre. Hon hånglar, har sex och sårar sina vänner i sina försök att komma över John, och kanske ligger det något i Danijels livsfilosofi som går ut på att bara göra det man känner för just då. Det funkar i alla fall ett tag.

Det här är Sara Ohlssons debutroman, och den är gjord för att sträckläsas.