Francesca

Francesca blev min semesterbok när jag åkte till Tylösand. Finns det något mysigare än att sitta med tårna nerborrade i sanden och lyssna på havets kluckande när man läser? Nej, knappast.

Iaf, Francesca var inte i närheten av lika bra som Jellicoe road, men jag gillade den ändå.
Francesca (eller Frankie som hon kallas) mamma har alltid varit den som inte kan sitta stilla. Den som pratar jämt, väcker hela familjen med hög positiv musik och håller samman familjen. Men sen en dag så kliver hon inte ur sängen. Hon bara ligger där hon ligger, och plötsligt faller hela familjen isär.
Frankie kan inte tänka på nåt annat än att hon på något sätt måste få sin mamma att komma tillbaka till sitt gamla jag.

Det hjälper dessutom inte att hon blivit tvingad att byta skola, och numera går på St Sebastian, en f.d killskola som nu öppnats upp även för flickor. 750 killar och 30 tjejer. Det borde vara ett drömscenario, men faktum är att det är tvärtom. Killarna har makten och tjejerna får ta en hel massa skit när killarna försöker göra sig roliga.

Ingen verkar förstå nånting och alldeles för mycket ansvar läggs på Francescas axlar. Vem kan hon ta hjälp av? Tjejerna från gamla klassen? De galna tjejerna i nya skolan, eller kanske rent av killarna? Kanske finns hjälpen där hon minst anar.

Okej, jag gillar den här boken, men den var inte överdrivet speciell. Trots allt tyckte jag om den. Ja, jag lämnar det där helt enkelt. Den var en helt okej bok. Punkt.