Onsdag kväll strax före sju

I förorten Alsta bor människor med olika kulturer, religion och bakgrund.
Daniel, Ville och Abdi har varit kompisar sen de var små, men Abdi känner mer och mer att han inte vill vara med på de andras grejer längre. Daniel och Ville rånar folk i centrum, gör inbrott och bråkar. Abdi älskar att rappa och inser att om han vill bli något så måste han bryta med sina bästa vänner.

Rakel och Jamila pluggar hårdare än någon annan och har alltid högst betyg i klassen. Hemma är de hårt hållna för att de är tjejer, men speciellt Jamila drömmer om att få gå på gymnasiet och bli något annat än bara någons fru.

Nalin är kär i Ville, men vet inte hur hon ska våga prata med honom. Hennes föräldrar skulle dessutom aldrig gå med på att hon blev ihop med en svensk kille.

Ville har ett tufft liv hemma med en mamma som oftast inte ens går upp ur sängen, och när Daniel har en ny kupp på gång så hänger han på.

Sex ungdomar som kämpar för att få vara sig själva och leva sina liv, och mitt i allt detta hittas en död kille i centrum.


Mats Berggren är en fantastisk författare. Han har verkligen förmågan att skriva om ungdomar utan att det känns stelt eller tillgjort. I början var det lite svårt att hålla reda på vem som var vem, men det löstes sig snabbt.

Alex as well

"Why does it matter whether I am a boy or a girl? But it does. It really, really matters."

Alex är 14 år och har en identitetskris som de flesta andra i hennes ålder. Eller, kanske inte precis som alla andra.

När Alex föddes kunde läkarna inte avgöra om barnet var en flicka eller en pojke, och under de första åren uppmanades föräldrarna att iaktta sitt barn och anteckna vad och vilka hen lekte med. Sedan blev de tvingade att välja vilket kön deras barn skulle ha. De valde att uppfostra Alex som en pojke och kände sig nöjda med det, men Alex har alltid känt att det är något som är fel inuti, inte bara utanpå där hon är liksom lite av varje.

"You know what it feels like? It's like someone got it wrong to start with. That's what I feel inside. When I was born they went it's got a noodle, it must be a boy, but I'm not a boy on the inside.
I say to Crockett, ´Have you ever heard someone sing the wrong lyrics to a song, like the Beatles song, "She's got a chicken to ride"? It's wrong and it seems so silly to you that the other person could think that's how the song goes.
But then imagine you heard everyone sing it, like, even the actual Beatles. So you assume that, OK, they must be the real lyrics, even though it's absurd. It's like that."

Efter en traumatisk händelse i skolan så bestämmer sig Alex för att nu får det vara nog. Hon är en flicka och tänker leva sitt liv som en sådan, oavsett vad hennes föräldrar säger. De är nämligen helt galna och vägrar att ens försöka förstå. Hennes mamma är psykiskt instabil (minst sagt) och hennes pappa vet inte vad han ska tycka eller göra.
Med ny skola, nya vänner och nytt utseende hoppas Alex på en nystart, men hur lång tid kommer det att ta innan sanningen kommer fram?

Jag gillade den här boken. Jag läste ut den snabbt eftersom den är rätt lättläst och himla lätt att fastna i. Språket slår väl inte mig med häpnad, men det är ett skönt driv i den och den är rätt underhållande.
Jag gillar när tjej-Alex pratar med kill-Alex som liksom fortfarande hänger kvar i hennes kropp och huvud och vill reagera och säga typiska killsaker medan hon försöker uppföra sig som den tjej hon nu vill vara.
Det skulle kunna bli rätt stereotypiskt och fördomsfullt, men det blir det ändå inte. Jag gillar't.

Färgen på drömmar

Färgen på drömmar är en bok som visade sig vara riktigt svår att skriva om. Jag har massor av tankar, men jag har lite svårt att samla dem.

17-åriga Josie bor i New Orleans franska kvarter på 1950-talet. Hon har drömmar som är så stora att hon knappt vågar prata om dem, men det spelar ingen roll. Hon har ändå ingen chans att uppfylla dem. Hon drömmer om att börja på college och ta sig bort ifrån New Orleans där alla känner henne som dottern till en hora.
Ja, Josies mamma är prostituerad och långt ifrån den kärleksfulla förälder som Josie skulle behöva. Själv städar hon på bordellen tidigt på mornarna och finner ett hem hos Charlie och hans son Patrick som äger den lokala bokhandeln. Där träffar hon en ny vän som får hennes drömmar att växa ännu mer. Kanske finns det en chans att hon kan lyckas trots sina förutsättningar och sin bakgrund.

Men när Josies mamma rymmer med en välkänd gangster så tar det inte lång tid innan problemen hopar sig. En rik affärsman hittas mördad, Josie gör ett fynd på bordellen och plötsligt är hennes mamma anklagad för mordet!
Josie ljuger för att skydda sig själv och sin mamma, och plötsligt flyger lögn på lögn ur henne innan hon hinner stoppa sig själv. Tur att hon har sin pistol och bordellens ägare Wille.

Jag gillade den här boken. Den är annorlunda och Josie är en tuff tjej, men jag saknar 50-talskänslan.
Om det inte hade stått på bokens baksida att den utspelade sig då så hade jag aldrig kunnat gissa. Att döma av kläderna som nämns emellanåt så kan jag förstå att den utspelar sig bakåt i tiden, men det känns inte riktigt så när jag läser. Jag får heller ingen riktig New Orleans-känsla.
Boken hade kunnat utspela sig när- och varsomhelst, och det förtar lite av känslan jag hade väntat mig.
MEN, det gör inte så mycket. Det är en bra bok med djup och härliga karaktärer. Det är spännande, tragiskt och ändå lite vackert på nåt sätt bland allt det skitiga.

Jag fick den här boken som e-bok från Booked, men hade redan lånat hem den riktiga boken från biblioteket, så jag läste den istället.

Francesca

Francesca blev min semesterbok när jag åkte till Tylösand. Finns det något mysigare än att sitta med tårna nerborrade i sanden och lyssna på havets kluckande när man läser? Nej, knappast.

Iaf, Francesca var inte i närheten av lika bra som Jellicoe road, men jag gillade den ändå.
Francesca (eller Frankie som hon kallas) mamma har alltid varit den som inte kan sitta stilla. Den som pratar jämt, väcker hela familjen med hög positiv musik och håller samman familjen. Men sen en dag så kliver hon inte ur sängen. Hon bara ligger där hon ligger, och plötsligt faller hela familjen isär.
Frankie kan inte tänka på nåt annat än att hon på något sätt måste få sin mamma att komma tillbaka till sitt gamla jag.

Det hjälper dessutom inte att hon blivit tvingad att byta skola, och numera går på St Sebastian, en f.d killskola som nu öppnats upp även för flickor. 750 killar och 30 tjejer. Det borde vara ett drömscenario, men faktum är att det är tvärtom. Killarna har makten och tjejerna får ta en hel massa skit när killarna försöker göra sig roliga.

Ingen verkar förstå nånting och alldeles för mycket ansvar läggs på Francescas axlar. Vem kan hon ta hjälp av? Tjejerna från gamla klassen? De galna tjejerna i nya skolan, eller kanske rent av killarna? Kanske finns hjälpen där hon minst anar.

Okej, jag gillar den här boken, men den var inte överdrivet speciell. Trots allt tyckte jag om den. Ja, jag lämnar det där helt enkelt. Den var en helt okej bok. Punkt.

Förr eller senare exploderar jag

Jag erkänner att jag inte läst denna fantastiska bok förrän nu. Jag har ju såklart hört hysterin runt The fault in our stars länge, länge, men inte riktigt fattat hur sant allt de sa var. Jag borde ju fattat. Det är ju ändå John Green som skrivit den, och han är helt enkelt a-ma-zing.

Hur som helst. Hazel och Augustus kan ju vara det sötaste och nördigaste paret på mycket länge.
Hazel har cancer i bland annat lungorna och har sin syrgastub med sig vart hon än ska. Hon vet att hon är allvarligt sjuk och hon vet att det inte kommer att bli bättre.
Till stödgruppen i kyrkans källare går hon bara för att hennes mamma ska få må lite bättre av vetskapen att Hazel träffar andra kids att prata med om sin sjukdom. Att Hazel aldrig pratar, utan spenderar tiden med att himla med ögonen behöver hon ju aldrig få veta.

Men... sen kommer Augustus dit för att hålla sin bästa kompis Isaac sällskap, och Hazel faller pladask.
Augustus är liksom allt som hon någonsin behövt. Han är härligt nördig, smart, snäll, galen och rätt impulsiv. Dessutom har han lyckats besegra sin cancer; visserligen med sitt ena ben som pris, men ändå.
De kastar sig in i ett förhållande trots att Hazel egentligen inte vill utsätta honom för det. Hon kommer ju att dö, och han har redan förlorat en flickvän till cancern.
Augustus vägrar dock att ge upp, och Hazel tvingas inse att en stund med honom (hur kort den än är) är mer än värt det.

Okej. Jag älskade den här boken! Älskade.

Men... (här kommer spoilers. Markera om du vill läsa ändå. Det är inga små spoilers, okej?)
[ Augustus, för i helvete, du kan ju inte bara gå och dö så där helt utan förvarning! Att det skulle kunna hända fanns inte ens i min tankevärld. Jag såg ju framför mig hur Hazel skulle tyna bort och du skulle stå där bredvid och hålla handen och citera litterära verk och le och vara oemotståndlig och stark. Du kan ju inte bara DÖ fattar du väl!? Jag hulkade och snyftade mig igenom den sista tredjedelen av boken tack vara det. ]


Så, är det löjligt sorgligt hela boken igenom? Nej. Hazel har en härligt sarkastisk humor, och så har även Augustus och Isaac.
Grät jag mig igenom den sista tredjedelen trots det? Japp.
Hur som helst så är det bara att buga inför John Green. Han är ett jävla geni. Just saying.

Struck by lightning

 

Det är ju ingen hemlighet direkt att jag gillar Chris Colfer som den Glee-nörd jag är. Jag läste ju tidigare i år hans första fantasy-bok The land of stories- The wishing spell och tyckte jättemycket om den. Struck by lightning är också en film som verkar ha premiär i januari om jag inte är felunderrättad.

Iaf, i förrgår fick jag boken med posten och jag älskar den.

 

Carson Phillip (som spelas av Chris Colfer i filmen) bor i Clover, en liten håla med knappt 10.000 invånare, där alla (enligt honom) är idioter. Han kan helt enkelt inte komma fort nog därifrån.

Carson driver the Writers Club, och är ärligt talat den enda som bryr sig om den. Han har siktet inställt på Northwestern University och sedan på ett jobb på tidningen New Yorker. Han är också övertygad om att han kommer att lyckas. Varför skulle han inte? Han är ju den klart mest begåvade människan av alla han någonsin träffat.

 

Problemet är bara att det är lite fler än han som har den här drömmen, och the Writers Club räcker inte för att vara garanterad en plats på universitetet. Han bestämmer sig för att starta en skoltidning.

Nästa problem är dock att alla hatar honom (eftersom han hatar alla) och ingen kommer att läsa den.

Men...sen råkar han avslöja Scott (dramaklubbens överhuvud) och Nicholas (den rikaste killen i stan) tillsammans på skoltoaletten och en plan börjar ta form.

Utpressning funkar ju nästan alltid, eller hur? Dessutom finns det fler i skolan som har saftiga hemligheter som de skulle göra vad som helst för att dölja...

 

Jag fullkomligen älskar Carson's sarkasm och totala "I don't care"-attityd. Jag tycker skitmycket om boken och kommer troligtvis att älska filmen när den kommer.

 

Every day

Vad kan jag skriva för att göra den här boken rättvisa?
Troligtvis borde jag inte ens försöka, men jag gör det ändå. Jag önskar att jag kände någon annan som läst den, för det känns som en bok som man skulle kunna diskutera länge.
Hur som helst, jag tror att det är läge att använda det omdiskuterade ordet "hen" för att beskriva huvudpersonen A.

A vaknar upp i en ny kropp varje dag. Det har alltid varit så, så hen blir inte ens förvånad längre. Första minuterna på morgonen går åt till att orietentera sig. Utseende och kön är inte så viktigt; det viktiga är istället vad som ska hända under dagen. Vilket liv lever den här personen som hen landat i idag?
A försöker att göra så lite "skada" som möjligt genom att helt enkelt bara göra det som förväntas av den person hen är just idag. Problemet är bara att eftersom A vet att hen inte kommer att vara här imorgon, så kan hen aldrig bygga upp någon vänskap, vilket gör livet väldigt ensamt.

Dag 5994 är hen Justin, en ganska arrogant men ofarlig kille som inte riktigt bryr sig så mycket om någonting. Det är en vanlig dag som inte kommer att lämna några bestående minnen; det är iaf vad A tror när dagen börjar, men allt förändras när Justins flickvän Rhinannon kliver in i bilden.
A faller direkt för denna vackra men förbisedda tjej som Justin tyvärr inte alls behandlar som han borde. A bestämmer sig för att ge Rhinannon en enda riktigt lycklig dag med Justin, och de skiljs åt med en kyss som gör att A inte kan sluta tänka på henne.

Men hur gör man när man är hopplöst förälskad i en tjej som man aldrig kan lära känna ordentligt? Dagen efter är A Leslie Wong, i en stad ett par timmar därifrån, och allt hen har är minnen.
De närmaste dagarna upplevs genom en rad olika ungdomars perspektiv, och även om allt är nytt så kan A inte sluta tänka på Rhinnon. Hela hens själv skriker efter att träffa henne igen, men hur? Hon vet ju inte ens att A existerar!

Genom att låtsas vara en ny student så kliver A en dag in i hennes skola, i Amy Tran's kropp, och sedan träffar hen Rhiannon igen på en fest; denna gång som Nathan Daldry. De kommer bra överens, byter e-mailadresser och börjar ha kontakt varje dag.
Men om detta ska leda någonstans så måste A berätta sanningen, och vad händer då?

Kan man skapa ett förhållande med någon som aldrig ser likadan ut från dag till dag? Någon som byter kön, hudfärg, längd, vikt och familj. Någon som aldrig kommer att kunna vara där när du vaknar? Men samtidigt någon som alltid är samma person på insidan.

Åh, vad jag gillar David Levithan's böcker. Hans språk, hans karaktärer och hans idéer. Den här boken gav mig så mycket, och även om varje person som A passerar igenom bara är ett kapitel så hinner man lära känna dem. Personernas liv är så olika varandra; de är tjejer, killar, transexuella, självmordsbenägna, konstnärliga, charmiga, otrevliga, inlåsta, ensamma, älskade, föraktfulla och allt annat du kan tänka dig. Lika många personligheter som kapitel, men bara en A.

"Before I became so adaptable- so acquiecent to the way my life worked- I would resist some of the transisions. I loved having long hair, and would resent it when I woke up to find my long hair was gone. There were days I felt like a girl and days I felt like a boy, and those days wouldn't always correspond with the body I was in. I still believed everyone when they told me I had to be one or the other. Nobody was telling me a different story, and I was too young to think for myself. I had yet to learn that when it came to gender, I was both and neither."

Döden i dina ögon

Nu har jag äntligen läst sista delen i serien Döden i dina ögon av Rachel Ward.
Jag vill inte avslöja något för er som inte läst serien än, men jag kanske kan berätta lite i alla fall?

Första boken handlar om Jem som har en otäck förmåga. När hon ser människor i ögonen så ser hon datumet som de kommer att dö. Det enda datum hon inte kan se är sitt eget. Jem har ingen familj; hon lever ensam i en hård London-miljö och försöker att hålla sig undan. Folk tycker att hon är konstig för att hon inte vill möta dess blick, och hon funderar mycket på hur hon ska hantera sin förmåga. Är det rätt att tala om för människor när de ska dö? Skulle hon själv vilja veta?
När hon träffar den småkriminelle Spider så blir livet både lättare och svårare, speciellt när de blir vittne till en planerad terroristattack och anklagade för att vara inblandade. Nu är det bara att fly...

Arvet handlar om Jem's son Adam som ärvt sin mammas förmåga. Han hatar den och drar sig undan från alla. Problemet är bara att han ibland tvingas möta andra människors blick, och när han gör det ser han att alla har samma datum. Vad kommer att hända? Kommer det bli krig, svält eller en attack av något slag, och viktigast av allt- kan han stoppa det?

Slutet handlar om Adam, hans flickvän Sarah och deras 2-åriga dotter Mia. Det här är den absolut grymmaste boken av alla tre, och jag var så arg hela tiden när jag läste den. Året är 2029 och London är nästan helt förstört och människor lever på gatorna utan mat och tillhörigheter. Några forskare har fått reda på Adams förmåga, och nu jagar de honom för att göra grymma tester. Dessutom är de övertygade om att Mia har ärvt hans förmåga, något som inte ens Adam och Sarah vet om det är sant.
Men varför vill de ha fast dem, och vad vill de använda deras förmåga till?

De här böckerna är så spännande! Jag är lite ledsen att serien är slut, men jag gillade slutet, så jag är lite nöjd ändå.

Myrstacken

I huset på Georgania Street 33 hamnar 17-åriga Sam efter att han rymt hemifrån. Det är det enda ställe han har råd med, men egentligen bryr han sig inte så mycket om var han bor. Han tänker ändå inte prata med någon.
I huset bor också 10-åriga Bohemia och hennes mamma Cherry. För Bohemia är huset bara ännu ett ställe där de inte kommer att bli långvariga. Hon är ofta lämnad ensam hemma när hennes mamma är ute med killar, och Bohemia finner en vän i den något motsträviga Sam.
På bottenvåningen bor Isabel, en äldre dam som tror att hon äger huset. Hon har stenkoll på allt och alla. Ingenting går obemärkt förbi henne.
Huset ägs av Steve som håller till nere i källaren och dess invånare springer runt som myrorna i en mystack där alla sköter sitt. Men ibland korsas deras vägar, och det visar sig att alla bär på hemligheter.

Den första boken jag läste av Jenny Valentine var Hitta Violet Park, och jag gillade den jättemycket. Den handlar om en kille som på en taxistation hittar en kvarglömd urna med namnet Violet Park på och bestämmer sig för att ta reda på vem hon var. Sedan läste jag Trasig soppa om en kille som bor i en minibuss, och The double life of Cassiel Roadnight om en kille som råkar stjäla en annan killes identitet.

Jag gillar verkligen Jenny Valentine's böcker. De är väldigt lätta att läsa, och har ett fint djup på något sätt. Jag tycker alltid väldigt mycker om hennes karaktärer, och den här boken är inget undantag.
Perfekt läsning när man inte orkar tänka så mycket, men ändå vill ha något välskrivet.

Hello Kitty måste dö

Beskrivning från förlaget:

"Jag hatar Hello Kitty. Jag hatar henne för att hon varken har mun eller vassa tänder, som riktiga katter. Hon kan inte äta, inte suga av någon, inte be någon dra åt helvete..."

Fiona Yu verkar vara en vanlig Hello Kitty - en välutbildad, väluppfostrad asiatisk-amerikansk ung kvinna - men under ytan revolterar hon mot de traditionella värderingarna.

För att slippa ansvara för familjens heder beslutar sig Fiona för att ta sin egen oskuld. Det leder till att hon återförenas med sin barndomsvän Sean Killroy, numera plastikkirurg med mödomshinnor som specialområde. Sean utmanar hennes uppfattning om vad man kan och får göra. Men hans erbjudande att ta hand om de oönskade äktenskapskandidater hennes far kommer släpandes med resulterar i en rad konstiga "olyckor".
Hur långt är Fiona beredd att gå för att få sina tänder och klor och befria sig från Hello Kitty-stereotypen?

_____________________________________________________

Alltså, vad ska jag säga om den här boken? Den är helt hysterisk, och galen och urflippad, men jag älskar den. Jag älskar Fiona, och jag älskar hennes skruvade syn på saker, och hennes förmåga att vara helt blazé oavsett vad som händer. Hennes kompis Sean ska vi inte ens tala om. Han är så out of control så att jag inte ens vet vad jag ska säga. 

Den här boken var inte alls vad jag hade tänkt mig, och när den var slut var jag faktiskt lite chockad över hur den slutade. Ni som läst den- känner ni samma sak?

Jaja, i vilket fall som helst- har du skruvad humor så lär du ju läsa den.

Allt jag säger är sant

Alicia är fast på gymasieskolans toalett. Dörren har gått i baklås och ingen hör hennes skrik. Det finns ingenting att göra, och därför börjar hon fundera på sitt liv. Här är hon, på gymnasiet där hon tvingas lära sig en massa skit som hon aldrig kommer behöva veta, och det är inte ens roligt! Hennes bästa kompis Fanny är tvärtom. Hon älskar att lära sig saker, och har planerat sin framtid sedan hon var liten. Alicia har ingen aning om vad hon ska göra med sitt liv. En sak vet hon i alla fall, och det är att hon inte tänker spendera det i skolan. Hon bestämmer sig för att hoppa av.
Hennes föräldrar blir såklart vansinniga, och Alicia fattar verkligen inte varför de inte låter henne bestämma. Det är ju hennes liv, och det borde vara hennes beslut. Hon hittar ett jobb på ett coolt café och flyttar hem till sin mormor. På caféet får hon snabbt nya vänner, vilket behövs, eftersom Fanny knappt pratar med henne längre. Där finns dessutom Isak, killen med det lockiga håret och de fantastiska ögonen. Alicia bestämmer sig för att han ska bli hennes, fast de andra tjejerna säger att han är för gammal (han är ju tjugotre! Minst!).
Men bestämmer man sig för något så blir det ju så. Eller?
Allt går helt okej ända till något händer som vänder hela Alicias liv upp och ner. Plötsligt är ingenting roligt länge.

Jag älskar verkligen Alicia, men ännu mer älskar jag hennes tuffa mormor. Hon är en sån mormor som man vill krama och aldrig släppa taget om.
Lisa Bjärbo har ett språk som jag avgudar. Jag har följt henne i åratal på bloggen Onekligen, och älskar hennes språk och humor. Jag kommer aldrig att kunna skriva något som gör boken rättvisa. Det är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på väldigt väldigt länge.

Resten får du ta reda på själv

Det är den 12 februari och i Sam's skola firar man amordagen (Cupid's day). En dag då man kan skicka rosor till alla man tycker om. För Sam och hennes tjejkompisar är det ett sätt att visa att man är populär. Ju fler rosor, desto populärare är man, och de ligger i topp.
Sam har den snyggaste pojkvännen, de perfekta vännerna och hela skolan i sin hand. Det här kommer att bli ännu en perfekt dag då de kan skratta åt de utstötta och göra som de vill.
Dagen avslutas med en fest, och på väg hem i bilen slår klockan 00:40, något dyker upp framför bilen, och Sam dör.

När hon vaknar av väckarklockan tror hon att allt bara var en dröm, men inser snart att hon vaknat upp till ännu en 12:e februari. Dagen börjar om igen, och till en början är allt sig misstänkt likt. En del saker blir annorlunda, men även denna dag slutar med Sam's död. Nästa dag är det samma sak. 12:e februari. Igen.
Snart inser Sam att hon fått några nya chanser att ändra sin sista dag. 7 st för att vara exakt. Frågan är bara vad hon kan och vill ändra...

Det som är intressant med en här boken är att även om alla dagar är 12:e februari, så är dagarna väldigt olika varandra. Små detaljer som ändras gör att dagarna tar helt olika vändning, vilket jag gillar. Sam är till en början en riktig bitch som tillsammans med sina vänner kör över alla som är i deras väg, och alla de inte gillar. Jag antar att Lauren Oliver vill provocera lite och få oss att reagera över tjejernas beteende, och ja, jag reagerar. I takt med bokens handling så förändras Sam's beteende och hennes syn på sitt liv, sina vänner och sina ovänner.
Vad vill hon göra med sin sista dag i livet?

När jag vaknar finns du inte

Just nu är jag helt inne i The Mortal Instruments-världen, och ska nu börja på del tre, därför läser jag inte så mycket annat för tillfället. Dock har jag hunnit läsa När jag vaknar finns du inte av Cat Patrick.

Varje kväll innan London somnar så antecknar hon allt viktigt som hänt under dagen i en anteckningsbok. I alla fall allt som kan vara bra att veta nästa dag. Varje natt raderas nämligen hennes minne, och när hon vaknar minns hon ingenting från dagen innan. Det enda hon vet är det som hon själv antecknat. Hennes mamma och hennes bästa kompis Jamie vet om detta, och hjälper henne, men alla andra tycker bara att hon är glömsk och konstig.
Så här har det varit sedan hon var fem år, och istället för att ha minnen så ser hon små glimtar av framtiden. När hon möter skolans nya kille Luke så blir allt lite komplicerat. London vet inte riktigt om hon vill kasta sig in i något förhållande, för hon har nämligen sett att han inte finns med i hennes framtidsblickar. Dessutom får hon konstiga syner av en begravning när han är i närheten. Vad är det hon ser, och framförallt, vems begravning är det?
Vad hände egentligen när hon var fem år och hennes minnen började försvinna?

Den här boken var riktigt bra, och jag trodde först att den skulle vara lite larvig, typ som filmen 50 first dates med Adam Sandler och Drew Barrymore, men den var inte alls larvig, utan bara spännande.

Every you, every me

Jag håller just nu på att läsa David Levithan's senaste bok, som inte alls är en typisk Levithan-bok.
Dock är den väldigt bra, precis som jag hoppades/förväntade mig.

Det första som fångade min blick när jag öppnade den var alla överstrukna meningar. Så här börjar det:

"It was your birthday. The first one after you left vanished were gone.
When I woke op, i dreamed thought about other birthdays. Ones where we'd been together.
Like two years ago. Freshman year. When I had you all to myself."

Och så fortsätter det. Hela boken. Aningen jobbigt att läsa, men jag gillar det ändå.
Killen som berättar heter Evan, och allting börjar när han på väg till skolan hittar ett kuvert på vägen med sitt namn på. Inuti ligger ett fotografi av några träd. Träd som befinner sig precis framför honom just nu. Nästa dag finns ett nytt kuvert på platsen, och den här gången är det ett foto som föreställer honom själv.
Var kommer de ifrån, och framförallt, vem har tagit dem?
Fler foton dyker upp, och nu föreställer de Ariel, tjejen som var hans bästa vän och som plötsligt försvann efter att ha mått dåligt en längre tid. Ända sedan dess har Evan knappt sovit. Han kan inte sluta tänka på att hon kunde varit här nu om han hade ansträngt sig lite mer. Om han hade varit där. Fotona fortsätter att dyka upp, och nu börjar Evan misstänka att det är Ariel som skickar dem, och det gör honom bara mer och mer förvirrad. Vissa av fotona föreställer nämligen ögonblick där bara de två var närvarande.

Som läsare blir jag väldigt förvirrad och väldigt nyfiken på vad som hänt. Var är Ariel? Lever hon överhuvudtaget? Jag blir galen av att de bara säger att hon är "borta". Nu har ju jag (som vanligt pga noll tålamod) tjuvtittat lite i slutet (jag vet! jag borde inte!), så nu vet jag, men det är väldigt spännande.

Det som gör boken ännu mer speciell är att vi får se alla foton som Evan får. Det här är nämligen ett samarbete mellan David Levithan och fotografen Jonathan Farmer, och det ger boken det där "lilla extra" som gör att jag verkligen älskar den.

Någon som läst den? Vad tyckte ni i så fall?

Monster High

Frankie Stein har bott hela sitt liv i Salem, men å andra sidan har hon bara funnits i femton dagar. Hon har blivit tillverkad av sin pappa i hans laboratorium, men hennes hjärna har blivit fylld med allt som hon kan tänkas behöva veta som femtonåring. Nu är det dags för henne att börja high school, och hon är grymt peppad. Äntligen ska hon få gå ut utanför huset. Problemet är bara att Frankie inte ser ut som alla andra, och trots sina föräldrars förmaningar så bestämmer hon sig för att gå i kort kjol och linne till skolan, vilket skrämmer slag på hela skolan. Frankie blir snabbt plågsamt medveten om att de andra inte har grön hud, och att de inte har sömmar och bultar på halsen. Som tur är hinner hon därifrån snabbt. Nästa gång hon kommer till skolan är hon helt täckt i smink och har betydligt mer kläder, fast besluten att passa in.

Melody Carver har just flyttat till Salem från Beverly Hills med sina föräldrar och sin storasyster, den perfekta Candace. Hela familjen är supersnygga, men Melody har aldrig passat in. Hon har alltid haft tråkigt hår, överbett och en alldeles för stor näsa. Dessutom har hon svår astma. Hennes pappa är plastikkirurg, och efter att han övertygat henne om en operation som ska fixa hennes astma, så vaknar hon med ny snygg näsa och fina tänder. Astman är dock fortfarande kvar.
Nu ska hon börja om, men Melody känner sig inte helt bekväm. Visst är det kul att vara snygg, men det här är ju inte hon!

När tjejerna börjar på samma skola så korsas deras vägar mer än en gång, och det visar sig att Salem har mer hemligheter än vad som är känt. Frankie är tex inte det enda "monstret" i staden. Inte ens i skolan...

Jag gillade verkligen den här boken. Den är snabbläst och underhållande. Vanlig high school-drama med en extra twist, kanske man kan säga.

Mirakel

Rakel är 17 år och sjunger i kyrkokören Ten Sing när hennes pojkvän anmäler henne till Idol utan att hon vet om det. Hon gör succé och snart är hon mitt i Idol-hysterin. Trots allt kommer hon bara tvåa, och där tror Rakel att allt är slut. Hon återvänder till sin gamla kör, men där är det inte samma stämning som förut. Hennes bästa vän Stines stora dröm var att bli uttagen till Idol, men hon kom inte med, och Rakels framgång har förstört något mellan dem.

Dagen före julafton händer något. Rakel blir erbjuden att spela in ett album, och hennes första tanke är att svara nej, för hon vet egentligen inte om hon vill, men skivbolaget är duktiga på övertalning, och skivan blir en jättehit! Plötsligt är Rakel en superstjärna vid artistnamnet Miracle och turnéer, konserter och intervjuer blir hennes vardag. Och visst är det lyxigt att bo på fina hotell, bli stylad och behandlad som en stjärna, men livet som artist är inte alltid så glamoröst som det verkar. När sedan erbjudandet om att gästa Ten Sing's jubileumskonsert dyker upp, så blir hon tvingad att möta sitt gamla liv igen...

Jag fick den här boken som recensionsexemplar från Gilla Böcker och hade kanske inte läst den annars. Den är väldigt förutsägbar och faktiskt lite tråkig. Dessutom har jag väldigt svårt att känna igen mig i Rakels kristna värderingar, vilka tar upp en ganska stor del av tillbakablickarna i boken. Karaktärerna känns lite platta, och jag känner att jag liksom inte riktigt bryr mig om Rakel. Tyvärr.
Kort och gott så handlar det såklart om att inte döma personer efter vad man hör, och att vara sig själv.
Snabbläst men inte så fasligt spännande.

oO0Oo

Titel: Mirakel
Författare: Renate Nedregård
Utkommen: 2011
Antal sidor: 191

Blodsbarn

När jag började på den här boken var jag inte alls sugen på läsning i allmänhet, så därför kom jag bara ett par kapitel innan jag slutade och den blev liggandes bredvid sängen. Igår tog jag tag i den igen, och nu är den utläst. Himla spännande faktiskt.

När boken börjar så svävar Will mellan liv och död. Allt är grått och konstigt och han får inte grepp om någonting. Lever han? Är han död? Han vet inte, men han hör en tjejs röst och en annan tjejs ansikte tar form framför hans ögon. Hon har lysande blå ögon och kolsvart hår och hon tvingar honom tillbaka till livet.
När Will vaknar på sjukhuset så minns han ingenting om vad som hänt. Han minns faktiskt ingenting alls av sitt liv före olyckan. Han känner inte igen sina föräldrar men låtsas lite för deras skull.
Så småningom får han komma hem och inser att han inte ens minns sitt hus, men hela hans rum är täckt av teckningar som föreställer den svarthåriga tjejen som ingen känner igen. Vem är hon?
 På stranden möter han Beth, och hon berättar för honom att han är speciell. Att han ser syner och säger saker som oroar människorna omkring honom. Han är inte omtyckt i staden, och det blir bara mer och mer tydligt för var dag som går.
Will känner på sig att något är fel med staden. Något sjukt lurar under ytan, och han ser skuggfigurer och ett rött dis som sveper in hela staden i blodfärgat ljus. Allt blir bara konstigare och konstigare, och hela tiden  farligare. Alla tror att han inbillar sig, men Will vet att det är på riktigt. Frågan är bara hur allt egentligen hänger ihop?

Den här boken är otroligt svår att skriva om, men oj, så bra!
Tim Bowler har också skrivit en lång serie som heter Blade, och den är jag inte överdrivet förtjust i, men denna! Underbart mystisk och ondskefull.

För övrigt så gillar jag verkligen inte originalomslaget. Bara så ni vet. :)

Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow

Jag missade den här filmen när den gick på bio, och just nu är jag ganska glad över att jag hann läsa boken innan jag ser filmen, för boken är riktigt riktigt bra!

Den handlar om Jacob som är nittio år. Eller nittiotre. Det är inte så lätt att hålla ordning på åren längre. Han bor numera på ett sjukhem eftersom ingen av hans fem barn vill ta hand om honom, vilket gör honom ganska besviken. Varje söndag kommer någon för att hälsa på honom, och den här veckan är det extra speciellt, eftersom en cirkus slagit upp sitt tält utanför hans fönster. Alla gamlingarna är förväntansfulla inför söndagens föreställning, och när hemmets nyaste boende berättar att han en gång jobbat på en cirkus med att bära vatten till elefanterna, så får Jacob nog! Sitter den här mannen och ljuger alla rakt upp i ansiktet?! Jo, Jacob vet vad cirkusjobbet innebär, och han är övertygad om att mannen inte talar sanning. I protest spenderar han resten av veckan på sitt rum, tänkandes tillbaka på sitt liv.

Endast tjugo år gammal förlorar han båda sina föräldrar i en olycka, och plötsligt är han ensam i världen, utan någonting att leva av. En natt hoppar han på ett förbipasserande tåg, och när han vaknar så visar det sig att han är ombord på ett cirkuståg. Cirkusen behöver någon som kan hjälpa till att packa och utfordra djuren, och Jacob får lov att stanna. Han blir hänvisad en golvplats i en av vagnarna för transportdjur, och blir tvungen att dela den med en av artisterna; en arg dvärg kallad Kinko.

På cirkusen finns också den vackra Marlena, som är cirkusens stjärna när hon styr sina tretton hästar runt manegen. Där finns också hennes man, August, som styr och ställer med järnhand.

När cirkusdirektören får reda på att Jacob nästan är färdigutbildad veterinär så får han en bättre ställning på cirkusen, och med sin nya status så hamnar han oftare och oftare i Augusts och Marlenas sällskap. Jacob känner en stark dragning till henne, men att göra något åt det skulle vara livsfarligt, så han håller sig på sin kant. Iaf till en början...

Jag älskar den här boken. Jag suger i mig hela cirkusmiljön och alla karaktärer som ryms där. Det utspelar sig 1931, och då var cirkusen ett riktigt stort nöje, och hundratals människor jobbar med att ordningsställa tälten och utfordra alla djuren. Där finns tandlösa lejon, zebror, giraffer och den envisa elefanten Rosie som kommer till cirkusen och vinner Jacobs hjärta.

Det är magi, gott folk, även om det så klart finns en grym baksida också. Brist på mat, slagsmål, arbetare som blir kastade av tåget när det inte finns pengar till alla och en stark vilja att klara sig bara en dag till.

Sara Gruen heter författarinnan, och nu finns boken nyutgiven (originalutgåvan kom 2007) i pocket med bilder från filmen, som jag nu måste se. Har ni sett den? Är den bra?



Love is the higher law

New York 11:e september 2001:
Claire sitter i sitt klassrum när en lärare kommer in och berättar att en flyplan kraschat in i World trade center. Hela skolan förvandlas till ett kaos inom loppet av några sekunder.
Jasper sover och väcks av ett telefonsamtal från sin mamma som befinner sig i Korea. Han förstår ingenting när hon skräckslaget frågar om han mår bra, och var han är. När han tittar ut genom fönstret förstår han. Tornen brinner och ingenting kommer någonsin att bli detsamma.
Peter står uppslukad av sin musik utanför Tower Records och väntar på att de ska öppna. En anställd ger honom beskedet.

Efteråt är allt upp och ner. Hela staden är täckt av aska, papper och rester från byggnaderna.Gatorna myllrar av människor som inte riktigt vet var de ska ta vägen.

 Jasper och Peter träffades på en fest några dagar innan och hade gjort planer om en dejt som nu blir framflyttad, och när den väl blir av så är de båda så omtumlade av allt som hänt att allt bara blir fel.
Claire tänker att alla är märkligt lugna trots allt och hon vandrar runt Ground Zero på kvällarna i ett försök att förstå hur det hela kunnat hända, och hur det påverkat stadens befolkning. Det är där hon träffar Jasper en natt när ingen av dem kan sova och de diskuterar huruvida detta fört människor närmare varandra. Överallt verkar det finnas en vilja att hjälpa till och att stötta varandra. Visst, tusentals har dött, men miljontals andra har kommit mycket närmare varandra.
På något sätt måste de ju ändå försöka gå vidare...

Jag älskar ju David Levithans böcker (det är ju ingen hemlighet) och även om den här inte är hans bästa, så gillar jag den ändå väldigt mycket. Vi får följa Claire, Jasper och Peter under ett år från att tornen rasar tills dess att strålkastarna tänds som ett minne ett år senare för att visa var tornen stått.

Fyra dagar, fyra nätter

För tre månader sedan förlorade Amy sin pappa i en bilolycka, och den senaste månaden har hon varit helt ensam. Hennes tvillingbror är på rehab för att bli av med sitt drogberoende och deras mamma är redan i familjens nya hus i Connecticut. Amy's uppdrag är att, nu när skolan slutat, köra familjens bil dit från Kalifornien. Problemet är bara att hon ända sedan olyckan vägrar sätta sig bakom ratten, och därför har hennes mamma anlitat Amy's barndomskompis Roger som förare. De har fått en exakt vägbeskrivning och resan beräknas ta fyra dygn, något som Amy inte direkt ser fram emot. Hon minns ju knappt Roger!

I början är stämningen minst sagt spänd, men när Amy och Roger tar beslutet att avvika från den angivna resvägen så blir det allt annat än tråkigt. Amy beslutar sig för att besöka platser där hon varit med sin pappa, eller platser dit han ville åka, och Roger har en exflickvän som han gärna jagar genom delstaterna. "Tjugo frågor" och skräddarsydda spellistor accompanjerar deras road trip genom USA, och det är faktiskt riktigt intressant.

Jag saknar möjligtvis lite djupare personskildringar och hade klarat mig med lite färre vägbeskrivningar, men jag gillade det verkligen ändå, och nu vill jag också göra en road trip. Jag vill bla till Graceland, köra den ensligaste vägen genom Eureka, Nevada, och stanna i Yosemite National Park.
Härligt slö sommarbok som krävde alldeles lagom mycket (eller lite) koncentration.

Boken är dessutom full av Amy's minnen och anteckningar från resan, vilket jag tycker lyfter historien ett snäpp, men det kanske är för att jag är en sån som älskar att spara töntiga resminnen i album.