20 mars 2012

Allt jag säger är sant


Alicia är fast på gymasieskolans toalett. Dörren har gått i baklås och ingen hör hennes skrik. Det finns ingenting att göra, och därför börjar hon fundera på sitt liv. Här är hon, på gymnasiet där hon tvingas lära sig en massa skit som hon aldrig kommer behöva veta, och det är inte ens roligt! Hennes bästa kompis Fanny är tvärtom. Hon älskar att lära sig saker, och har planerat sin framtid sedan hon var liten. Alicia har ingen aning om vad hon ska göra med sitt liv. En sak vet hon i alla fall, och det är att hon inte tänker spendera det i skolan. Hon bestämmer sig för att hoppa av.
Hennes föräldrar blir såklart vansinniga, och Alicia fattar verkligen inte varför de inte låter henne bestämma. Det är ju hennes liv, och det borde vara hennes beslut. Hon hittar ett jobb på ett coolt café och flyttar hem till sin mormor. På caféet får hon snabbt nya vänner, vilket behövs, eftersom Fanny knappt pratar med henne längre. Där finns dessutom Isak, killen med det lockiga håret och de fantastiska ögonen. Alicia bestämmer sig för att han ska bli hennes, fast de andra tjejerna säger att han är för gammal (han är ju tjugotre! Minst!).
Men bestämmer man sig för något så blir det ju så. Eller?
Allt går helt okej ända till något händer som vänder hela Alicias liv upp och ner. Plötsligt är ingenting roligt länge.

Jag älskar verkligen Alicia, men ännu mer älskar jag hennes tuffa mormor. Hon är en sån mormor som man vill krama och aldrig släppa taget om.
Lisa Bjärbo har ett språk som jag avgudar. Jag har följt henne i åratal på bloggen Onekligen, och älskar hennes språk och humor. Jag kommer aldrig att kunna skriva något som gör boken rättvisa. Det är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på väldigt väldigt länge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar