Magisterium: The Iron Trial

Första boken i Holly Black och Cassandra Clare's (fantastiskt samarbete btw) nya serie Magisterium  var väldigt lätt att fastna i, även om det inte hände så förfärligt mycket.

Callum Hunt är 12 år och huvudperson i boken. Han har hela sitt liv fått höra av sin pappa att magi och magiker är det farligaste som finns, detta bland annat pga att magi dödade Callums mamma när han bara var en bebis.
När Callum blir inkallad till The Iron Trial, uttagningen till magiskolan, så gör han en deal med sin pappa; han ska misslyckas på alla test och därmed få gå kvar i sin vanliga skola.
Tyvärr är Callum rätt dålig på att misslyckas, och på något sätt hamnar han ändå på skolan.

På skolan hamnar han som vanligt direkt utanför. Callum har ett ben som blev skadat när han var bebis, och det gör att han haltar och har svårt att hänga med sina nya klasskompisar, men snart börjar han komma överens med rumskompisarna Tamara och Aaron.

Tillsammans lär de sig att kontrollera elementen och utföra olika sorters magi, men skolan bär på hemligheter som har att göra med Callums förflutna och snart får han reda på varför hans pappa så desperat försökt hålla honom borta från allt som har med magi att göra. Callum är nämligen inte som alla andra.


Jag sträckläste den här boken på en dag, och jag gillade den väldigt mycket.
Många jämför såklart med Harry Potter, men Callum Hunt är så mycket mer komplex. Iaf i slutet av boken. Det ska bli väldigt intressant att se hur han utvecklas.
Förhoppningsvis blir han lite smartare också, för en del beslut han tar i den här boken är ju allt annat än genomtänkta. Men okej, han är bara tolv.

Lättläst, bra språk, intressanta svängningar i handlingen och ganska mycket dold ondska. Jag kommer definitivt att läsa del två.

Dödsritten

Den senaste tiden har jag läst Blue Lily, Lily Blue och Dödsritten parallellt, och det var inte förrän jag var halvvägs i båda som jag kom att tänka på att de har samma författare. Självklart visste jag det, men jag hade liksom inte aktivt tänkt på det.

Dödsritten var dock faktiskt lite seg i starten. Kanske var det för att jag inte riktigt visste vad jag hade att vänta mig, och kanske för att jag inte ögonblickligen gillade Kate, eller Puck som hon också kallas.

Puck bor med sina två bröder på ön Thisby. En lugn ö där ingenting händer större delen av året. På hösten förändras dock allt när havet mörknar och de stora livsfarliga vattenhästarna letar sig upp på land för att stilla sin blodstörst.

De modigaste fångar hästarna och försöker tämja dem tillräckligt för att vinna årets farligaste tävling; Scorpioloppet. Det är en tävling för vattenhästarna och deras ryttare, och ingen kan räkna med att komma ur loppet levande. Hästarna är stora, oberäkneliga och vill alltid ner i havet igen.

När pengarna och hoppet tar slut för Puck så finns bara en utväg; Puck måste tävla i Scorpioloppet och vinna, annars är de snart hemlösa, men på sin lilla häst Dove är Puck enligt alla chanslös. Speciellt mot den fyrfaldige vinnaren Sean Kendrick.

Vi får parallellt följa Puck och Sean i den här boken, och jag älskar miljön och vattenhästarna. Jag är absolut ingen hästälskare, men de här är liksom mer monster än hästar på nåt vis.

Förra veckan såg jag dessutom Maggie Stiefvater bekräfta på Goodreads att boken ska bli film. Tror att den kan bli riktigt häftig om de gör det bra.

PAX: NIdstången & Grimmen

Bröderna Viggo och Alrik har just flyttat till Mariefred. De är nya fosterbarn hos Anders och Laylah eftersom deras mamma dricker för mycket och inte kan ta hand om dem.

I Mariefred hamnar de genast i bråk. Viggos klasskompis Simon börjar genast retas och ilskan exploderar i Viggo. Dessutom skulle Alrik göra vad som helst för att skydda sin lillebror, och då hamnar han också i klistret.

Samtidigt håller urgamla övernaturliga väsen att vakna till liv i staden och under kyrkkullen ligger ett hemligt bibliotek som vaktas av Magnar och Estrid. De har vaktat biblioteket i hela sina liv, men nu börjar de bli gamla och är inte lika starka längre. I biblioteket finns all information om hur man bekämpar ondska och tydligen är Viggo och Alrik utvalda för att bli nya biblioteksväktare.

Estrid tycker att bröderna är lite väl unga och oerfarna och bestämmer sig för att sätta dem på prov, men snart blir det farligare än någon av dem kunnat ana...

Först och främst, hur snygga är de här böckerna!? Bara titta på dem.
Det här är de två första delarna av tio planerade, och jag hoppas att alla får så här snygga färgade sidor.

Dessutom är böckerna så bra! Jag älskar att Åsa Larsson och Ingela Korsellhar gjort Viggo och Alrik till killar med massor av äkta känslor och problem samtidigt som den ena otäcka händelsen efter den andra utspelar sig. Det är inget larv här. Det är blod och avhuggna djurhuvuden och onda krafter ochHenrik Jonssons teckningar är fantastiska och gör allt ännu läbbigare.
Jag kommer definitivt att sätta de här böckerna i händerna på alla mellanstadiebarn jag hittar.

City of heavenly fire

Den är slut nu!!!
Jag har en riktig hatkärlek till böcker som jag älskar men som jag inte vill ska ta slut.
Liksom, ska jag läsa fort så att jag får se hur det går, eller ska jag läsa långsamt så att den inte tar slut så fort?
Det här är ju sista delen i The Mortal Instruments-serien, och efter sammanlagt 3161 sidor är jag ganska nöjd när jag slår ihop pärmarna för sista gången (tills jag bestämmer mig för omläsning).
Jag är faktiskt nöjd.
Oj, så orolig jag var att slutet inte skulle bli bra, men det blev det. Jag vågar till och med sträcka mig så långt så att jag kan säga att den här boken var en av mina absoluta favoriter. Kanske till och med den bästa delen av alla.

Det var massor av Magnus Bane, som jag ju älskar, men framförallt hade den en väldigt sammanhängande kronologisk handling som flöt på väldigt fint och behagligt. För att vara 725 sidor lång så var den också väldigt lätt- och snabbläst.

Och (SPOILERS!!! Markera texten om du vill veta)
[Jem är tillbaka!!! Jem! Han var min absoluta favoritkaraktär i The Infernal Devices-serien, och nu är han tillbaka som Broder Zachariah. Allt är bra nu.]

Längst bak flaggar dock Cassandra Clare för sin nästa serie i samma anda. Den ska komma ut hösten 2015, och även om jag tycker att detta börjar bli lite tjatigt så vet jag ändå mycket väl hur någon jag känner kommer att sitta där med första boken i händerna och ett fånigt leende på läpparna.
Det här är en värld som jag älskar och karaktärer som jag inte är redo att släppa riktigt än.

The Maze Runner

Usch, vad jag har försummat den här bloggen på senaste. Den har varit mitt dåliga samvete ett tag, men nu har jag bestämt mig för att läsa ut en massa påbörjade böcker, helst innan årsskiftet.

Igår läste jag äntligen ut The Maze Runner.
Jag vann den för över ett år sedan och började läsa, men så fastnade jag på grund av alla frågetecken i handlingen och lade den åt sidan. Vilket misstag!

Visst, boken är full av frågetecken och lösa trådar, men det är också lite av tjusningen.
Allt börjar med Thomas; inlåst i en hiss som rör sig uppåt i timmar innan den äntligen stannar. Han har inga minnen från sitt liv, och han vet inte hur han hamnade i hissen.
När luckan öppnas möts han av ungefär femtio killar i hans egen ålder. Han har kommit till The Glade; ett stort område omgivet av en enormt stor labyrint.
Alla killarna har kommit dit på samma sätt som Thomas, och varje månad kommer en ny kille. Så har det varit i över två år. Under tiden har de byggt sitt eget samhälle, utan hjälp från några vuxna.
Varje dag skickas en grupp (The maze runners) ut i labyrinten för att försöka lösa den, men det är inte så lätt när väggarna flyttar sig varje natt efter att labyrinten stängts och fyllts av monster otäckare än allt du kunnat föreställa dig.

Allt förändras bara några dagar efter Thomas ankomst. Hissen börjar röra sig igen, och i den finns en tjej. Det är den första tjejen som någonsin satt sin fot i The Glade, och hon har ett viktigt meddelande som kommer att förändra allt.
Nu gäller det att hitta en väg ut.

Ahh, den här boken är så full av lösa trådar, men jag älskar att jag som läsare inte vet mer än personerna i boken. Jag får liksom vara med dem och lösa mysteriet med labyrinten och varför de befinner sig i The Glade överhuvudtaget. Måste läsa del 2 direkt när alla påbörjade böcker är utlästa. Inte innan dess. Lovar.

Clockwork Princess

Ja, jag vet. Det är mycket tjat om Cassandra Clare på den här bloggen, men böckerna är ju så himla bra!

I början när jag läste Clockwork Angel (första boken i prequel-serien The Infernal Devices) så var jag inte så himla imponerad, men det blev ju bara bättre och bättre. Det här är del tre, och troligtvis sista delen i den här serien, och också den helt klart bästa boken.

Jag gillar verkligen Will och Tessa, men framförallt tycker jag om Jem. Han är en sån himla sympatisk karaktär och jag vill liksom krama honom lite vid ungefär varannan sida.
Han är också inblandad i skälet till att jag grät mig igenom sista femtedelen av boken utan att kunna sluta. Jag måste nog snart lägga av med det där jag-gråter-aldrig-när-jag-läser, för det stämmer uppenbarligen inte längre. Jag börjar bli blödig på äldre dar. :)

Hur som helst, jag tänker inte säga nåt direkt om boken pga spoilers, men den var riktigt, riktigt bra!
Och om serien är slut här (vilket jag tror) så är jag nöjd, men lite ledsen över att behöva lämna 1800-talets Shadowhunder-värld.
The Mortal Instruments är fortfarande min favoritserie, men den här kommer tätt efter.

Vad tycker ni? Har ni läst The Infernal Devices?

Stickan

Jag hittade den här boken i en bokhandel för några veckor sedan och var bara tvungen att köpa den. Kära lilla Stickan, han är så söt så att jag dör litegrann.

Stickan är en skapelse, gjord av Professor Erasmus i det gamla skräckinjagande slottet på kullen. 

Faktum är att han är det första monstret som professorn gav liv till, men det har professorn för länge sedan glömt. Nu skapar han nya monster hela tiden, det ena mer skräckinjagande än det andra, och Stickan är osynlig och väldigt väldigt ensam. Han vill inte ha något att göra med de nya monstren, för han känner att de kommit emellan hans och professorns vänskap.

En gång var han nämligen professorns bästa vän och hjälpreda, och genom åren har han rättat till hans misstag fler gånger än han kan minnas. Allt för att skydda sin skapare och få honom att minnas Stickan igen. 

Till staden har det kommit en kringresande sällskap; en man med mystiska människor i burar. Han hävdar att de är riktiga monster och uppmuntrar folk att betala för att få se dem. Men folket i staden genomskådar honom snabbt och hänvisar honom till slottet på kullen, för där sägs det att det finns massor av monster.

Professorn märker ingenting när det knackar på porten, men Stickan anar oråd och nu måste han ta hjälp av alla andra monster i slottet för att rädda professorn. För trots att han helst av allt vill vara osynlig så skulle han göra vad som helst för sin skapare och en gång bästa vän.

Den här boken var söt, men inte så fantastisk som jag hoppats. Jag tror att jag skulle läst den på engelska, för översättningarna känns väldigt barnsliga. Okej, boken är väl skriven för 9-10-åringar, men ändå.

Fulbert Freakfinnare känns som ett rätt löjligt namn, och staden heter Bökehåla. 

Hur som helst, Stickan är söt som socker och jag får härliga Tim Burton-vibbar. 

Och boken är ju dessutom så snygg! 

Tithe. A modern faerie tale

Förra året köpte jag en bok som heter Ironside för 10 kr, och upptäckte snart att det är del 2 (ett misstag jag gör alldeles för ofta) i en serie som jag redan läst starten på. Det var visserligen åratal sedan jag läste första delen på svenska; Mörkrets tjänare. Det var väl därför jag inte kände igen serien.

Nu har jag köpt del ett och tre på engelska, men förra veckan tog jag the easy way out och läste om del ett på svenska. Tyvärr var den inte riktigt lika bra som jag mindes.

16-åriga Kaye har en mamma som sjunger i band, och i åratal har Kaye fått flytta med när hon och hennes rockband har drivit landet runt. Nu är de dock tillbaka där Kaye växte upp och bor tillsammans med hennes mormor. Kaye har alltid känt sig som en outsider. Hon vet att det är något speciellt med henne, speciellt eftersom hon som barn hade vänner som var älvor och såg saker som ingen annan såg. Alla bara trodde att de var hennes "osynliga kompisar" och en del retade henne för det medan andra bara lät det vara.

Nu verkar det dock vara något större på gång. Kaye möter den vackra men mystiska Roiben och dras in i älvornas, féernas och oknyttens värld där allt är hemskare och ondskefullare än hon kunnat ana.
Det visar sig att ett krig är på gång, och en människa måste offras. Såklart faller valet på Kaye- men är hon verkligen en människa?

Jag vet som sagt inte riktigt vad jag tyckte om den här boken nu när jag läste om den. Den kom ut på svenska 2004, och det var väl ungefär då jag läste den sist skulle jag tro. Jag gillar delar av den väldigt mycket, men ibland blir den ganska invecklad och lite pratig. Jag ska nog ge del två en chans i alla fall. Jag vill ju trots allt veta hur det går med Kaye och de andra.

Monstrets dotter

För ett och ett havt år sedan ungefär satt jag på ett tåg mot Köpenhamn och läste Tankeläsaren som en galning utan att kunna sluta. Jag älskade den och kastade mig därför över Monstrets dotter (Fire) när den kom ut på engelska.
Problemet var bara att jag inte kom någonstans. Alls. Jag misstänkte att det berodde på språket så jag sålde den och väntade tålmodigt på översättningen.
Och vad hände? Jo, exakt samma sak. Jag kom inte in i boken, så jag lade den åt sidan, läste några sidor här och där och konstaterade att ingenting hände.

Så där har jag håll på i ett halvår nu, ungefär. Eller, det kanske inte är så länge, men i natt läste jag äntligen ut den. Finally!

Så, vad tyckte jag då?
Jo, den tog sig, och tur var väl det. Efter ett tag gillade jag verkligen Flamma (som är huvudpersonen). Hon är alltså ett monster; någon som ingen kan motstå och som har krafter utöver det vanliga. Flamma kan läsa folks tankar och kontrollera dem, vilket gör henne livsfarlig och fruktad. Men hon är också vansinnigt vacker och män kan nästan aldrig stå emot henne. Hennes far var ett fruktat monster, och Flamma är rädd för att bli likadan och gömmer sig för att slippa använda sina krafter

Sedan bryter ett krig ut, och Flamma tvingas resa till en annan stad för att hjälpa till, och först då börjar historien ta sig.
Hon möter Brigan som är son till kung Nash och blir kär. Hon får vänner för första gången i sitt liv och tvingas inse att hennes krafter också kan vara till nytta när det gäller att avstyra kriget.

Helt ärligt kan jag inte säga så mycket om handlingen, för det händer som sagt inte så mycket förutom kriget och hennes personliga utveckling. Men jag gillar miljön och precis som i Tankeläsaren så gillar jag landet som Kristin Cashore skapat och släppt in mig i.
Jag kommer troligtvis läsa trean när den kommer eftersom jag blivit lovad (i eftertexterna) att historierna i ettan och tvåan ska vävas ihop och att jag ska få träffa Katsa från Tankeläsaren igen.

Själlös

Alexia Tarabotti är en 27-årig ungmö i det viktorianska England. Hon är lite för mycket av allt; för lång, för kurvig, för mörk och har för svårt för att hålla tyst. Någon hon dock saknar är en själ. Alexia är nämligen själlös, och i ett samhälle där människor lever sida vid sida med vampyrer och varulvar är detta en ganska bra sak att sakna. Det gör nämligen att vampyrer inte kan bita henne och att varulvar inte kan förvandlas om hon rör dem.

Alexia har nämligen en förmåga att hamna i trubbel. Som tur är så är hon inte lika hjälplös som alla andra fina kvinnor i London, och dessutom har hon ju sitt specialdesignade parasoll med silverspets och extra tungt skaft. Ibland ska det nämligen visa sig att det är bra att vara lite beväpnad, speciellt när det verkar som att någon är ute efter henne...

Jag fick den här boken som ett recensionsex från Styxx, men började läsa och fastnade inte alls. Jag vet inte om det är översättningen (det känns som att den borde läsas på orinalspråk), men jag tyckte att den var ganska tråkig till en början. Men när jag sedan satte mig och verkligen läste den så hände något, och jag fastnade. Jag gillar verkligen Alexia, och miljön är riktigt cool. Jag älskar de stora klänningarna, de knasiga hattarna och parasollerna och kommer absolut att läsa fortsättningen.

Vad tyckte du, om du läst den?

Miss Peregrine's home for peculiar children

Nu har jag äntligen tid att skriva en recension om denna fantastiska bok! Det är verkligen dags.
Jag visste inte så mycket om den här boken när jag började läsa den, och blev helt förvånad över alla foton som pryder varje kapitel. Jag hann bläddra igenom och titta på dem flera gånger redan innan jag började läsa.

Boken handlar om 16-årige Jacob och hans farfar som alltid berättat historier om sitt liv hos Miss Peregrine och hennes hem för märkliga barn. Han kom dit från Polen under andra världskriget och växte upp på barnhemmet tillsammans med barn med övernaturliga förmågor. Han har visat foton som föreställer barn som svävar eller inte har någon skugga, men Jacob har aldrig riktigt trott på sin farfars historier, utan bara viftat bort dem som livlig fantasi.

När Jacobs farfar blir mördad och lämnar kryptiska ledtrådar efter sig så börjar Jacob på allvar fundera på sin farfars historier. Kan de ha varit sanna?
Han bestämmer sig för att ta sig till den ö i Wales där hans farfar växte upp och leta reda på Miss Peregrine om hon fortfarande lever. Resan blir minst sagt omtumlande, och till en början en stor besvikelse då det enda som finns kvar av huset är ruiner. Ruinerna visar sig dock rymma en hel del ledtrådar och ännu fler foton. Dessutom visar det sig att huset inte riktigt är så övergivet som det först verkar...

När jag började läsa den här boken tänkte jag väldigt mycket på filmen Big Fish, med alla historier som ingen tror på, och känslan höll i sig genom nästan hela boken. Någonstans strax efter mitten tog boken nämligen en för mig väldigt oväntad vändning, vilken jag gillade väldigt mycket!

Jag älskar dessutom alla dessa underbara gamla foton, vilka enligt boken tillhör människors privata samlingar, och inte är mixtrade med för bokens skull. Detta är jag oerhört intresserad av, för bilderna är verkligen intressanta, och boken måste ha byggts upp runt bilderna, för de passar perfekt. Jag kommer på mig själv med att sitta och stirra mig blind på bilder av svävande spädbarn, en osynlig pojke och en annan som lyfter en jättestor sten med en arm. Är de verkligen på riktigt, och när togs de i så fall? De ser så gamla och riktiga ut.
Oerhört snyggt är det i alla fall, och jag älskar historien.

Erebos

Jag håller på och betar av min olästa-hög nu, och den här veckan har jag läst väldigt lite, men jag har iaf lyckats ta mig igenom Erebos av Ursula Poznanski.

I Nick's skola händer något konstigt. Många elever är frånvarande och en hel del av de som är i skolan ser ut som att de inte sovit alls. Det tisslas och tasslas i korridorerna, och Nick's bästa kompis beter sig jättekonstigt. Vid fler en ett tillfälle ser Nick elever lämna över något till varandra i smyg. Det ser ut som en dvd-skiva, men ingen vill berätta vad det är. Ryktet säger dock att det som sprids är ett dataspel vid namn Erebos, och inte ens de som spelar får prata om det. När Nick blir erbjuden inträde till spelet så tvekar han inte en sekund. Han kastar sig in i spelet utan att tänka, och spelet tar honom verkligen med häpnad. Det är nästan som att det lever, så verkligt är det. Det pratar med honom, och verkar veta när han ljuger. Han är snart fast, och är livrädd för att missa något när han inte är vid datorn, för spelet går inte att stänga av. Är man inte närvarande så riskerar man att råka illa ut i spelet. Han överväger att skolka, hastar igenom läxorna och kastar i sig maten för att få gå tillbaka till spelet. I skolan är han rastlös och dödstrött, precis som de flesta andra.
Något skumt är det, men Nick är alldeles för fast i det för att bli misstänksam, iaf fram tills det att han får ett uppdrag att utföra- i den verkliga världen. Nick övertygar sig själv att det är ett harmlöst uppdrag för att testa hans intresse, och spelet lockar med nya nivåer och coola vapen.
Snart blir dock uppdragen mer allvarliga, och Nick börjar bli rädd på riktigt.

Jag tyckte väldigt mycket om Erebos. Första halvan av boken är lite som att läsa ett dataspel, för nästan allting utspelar sig inne i Erebos värld, bland dess varelser och magiska uppdrag och slagsmål.
Andra halvan är mer allvarlig, men jag gillar alltihop, från början till slut.
Hade den varit lite tunnare så hade jag satt den i händerna på varenda lästrött ungdom jag träffar, men eftersom den är över 400 sidor, så funkar nog inte det, tyvärr.

Spännande är det iaf, och ganska otäckt hur snabbt man kan fastna i något roligt utan att tänka på konsekvenserna.

City of bones

Nu har jag äntligen läst ut första delen i The mortal instruments-serien av Cassandra Clare, och jag tyckte verkligen om den!
Jag älskar karaktärerna och hela världen den utspelar sig i. Det är en härlig stäming på något sätt som jag inte riktigt kan förklara.
Jag blir så imponerad av författare som kan skriva så att jag får klara bilder av hur allt ser ut, utan att tjata ihjäl mig med beskrivningar. Jag kan liksom inte ens komma ihåg att hon beskrev någonting, och ändå är det glasklart i mitt huvud. Imponerande, som sagt.

Så, har alla redan läst den? Inte? Okej, här är ett snabbt sammandrag:
Clary träffar på några Shadowhunters (vad heter det på svenska?) som jagar och dödar demoner och andra onda varelser. Clary får veta att världen är full av demoner, vampyrer, varulvar och annat, som vi männsikor aldrig ser. När hennes mamma blir kidnappad så får Clary reda på att hon också är en Shadowhunter, och att hennes mamma gömt The mortal cup, som också den onde Valentine är ute efter. Tillsammans med sina nya vänner Jace, Alec och Isabella börjar Clary jakten på både bägaren och sin mamma.

Okej, väldigt snabb och väldigt dålig sammanfattning. Haha.
Nu ska jag kasta mig över del 2, The city of ashes. Del 3 och 4 är just nu på väg hem till mig från adlibris. Yay!

Monster High

Frankie Stein har bott hela sitt liv i Salem, men å andra sidan har hon bara funnits i femton dagar. Hon har blivit tillverkad av sin pappa i hans laboratorium, men hennes hjärna har blivit fylld med allt som hon kan tänkas behöva veta som femtonåring. Nu är det dags för henne att börja high school, och hon är grymt peppad. Äntligen ska hon få gå ut utanför huset. Problemet är bara att Frankie inte ser ut som alla andra, och trots sina föräldrars förmaningar så bestämmer hon sig för att gå i kort kjol och linne till skolan, vilket skrämmer slag på hela skolan. Frankie blir snabbt plågsamt medveten om att de andra inte har grön hud, och att de inte har sömmar och bultar på halsen. Som tur är hinner hon därifrån snabbt. Nästa gång hon kommer till skolan är hon helt täckt i smink och har betydligt mer kläder, fast besluten att passa in.

Melody Carver har just flyttat till Salem från Beverly Hills med sina föräldrar och sin storasyster, den perfekta Candace. Hela familjen är supersnygga, men Melody har aldrig passat in. Hon har alltid haft tråkigt hår, överbett och en alldeles för stor näsa. Dessutom har hon svår astma. Hennes pappa är plastikkirurg, och efter att han övertygat henne om en operation som ska fixa hennes astma, så vaknar hon med ny snygg näsa och fina tänder. Astman är dock fortfarande kvar.
Nu ska hon börja om, men Melody känner sig inte helt bekväm. Visst är det kul att vara snygg, men det här är ju inte hon!

När tjejerna börjar på samma skola så korsas deras vägar mer än en gång, och det visar sig att Salem har mer hemligheter än vad som är känt. Frankie är tex inte det enda "monstret" i staden. Inte ens i skolan...

Jag gillade verkligen den här boken. Den är snabbläst och underhållande. Vanlig high school-drama med en extra twist, kanske man kan säga.