Half bad- Ondskans son

Nathan är en häxa. Det är visserligen inget konstigt med det, för det är det många som är. Problemet är bara att de allra flesta häxor är vita, men Nathans pappa är den mest fruktade svarta magikern som finns. Nathan är med andra ord halvt vit och halvt svart när det gäller hans magi.
När man fyller 17 år så får man genom en ritual tillgång till alla sina framtida krafter, och Nathans födelsedag närmar sig. Myndigheterna är livrädda för att han ska ha ärvt sin fars krafter och bevakar honom stenhårt. Han är mobbad och utstött av de andra vita häxorna i området och till och med hans egna styvsyster avskyr honom. Enligt myndigheterna bör alla svarta häxor förgöras, och då hjälper det inte om man också är halvt vit.

När allting till slut blir för mycket så bestämmer sig Nathan för att fly för att överleva. På jakt efter sin pappa som han aldrig träffat så hamnar han i det ena problemet efter det andra, ständigt jagad.

Jag älskar den här typen av fantasy som utspelar sig i en vardag som jag kan känna igen, även om den är full av magi.
Jag gillar Nathan och flera av de andra karaktärerna. Speciellt Nathans bror Arran som är hans enda riktiga vän.

Jag hade lite svårt för språket i början. Det känns platt och hackigt och jag vet inte om det har med översättningen att göra eller om boken bara är skriven så. Speciellt har jag svårt med de kapitel där boken är berättad i Du-perspektiv (tex Du vaknar alltså medan himlen ljusnar...). Det blir dock bättre genom bokens gång när berättarperspektivet ändras.

Allt som allt så gillar jag den här boken riktigt mycket! Tänker läsa del 2 på engelska för att se om språket blir bättre.

Trolldomsakademien: Eldhäxan

När Miranda för första gången kommer till Trolldomsakademien i Morwhayle så är hela skolan upp och ner. En av lärarna har hittats död på elevtoaletten och en annan lärare är försvunnen.
Skolan är dessutom ett riktigt mysterium. Rummen byter plats hela tiden, det finns demoner på toaletten och det första råd Miranda får är att det alltid är bra att ha badkläder under kläderna.

Miranda har till en början svårt att passa in. Hon har alltid varit utanför, men här finns elever som är ännu mer annorlunda än hon är. Vad sägs till exempel om att ha en drake som klasskompis?
Trots allt nytt så finner hon sig till rätta. Hon träffar Emmi och Orville som har bestämt sig för att lösa mysteriet med den döda läraren, och de har redan en ledtråd. Nu behöver de bara Mirandas hjälp. Hon har nämligen en förmåga som visar sig vara riktigt användbar.

Det hela visar sig dock vara farligare och svårare än väntat, och till slut måste de ta hjälp av skolans nya lärare Malda, tidigare ond demonprinsessa.

Jag tyckte jättemycket om den här boken. Den är spännande, rolig och ett riktigt deckarmysterium.
Malda känner jag dessutom igen från Peter Bergtings tidigare serie Legenden om Morwhayle.

Visst, det är ju en mellanåldersbok, med allt vad det innebär rent språkmässigt, men jag blev ändå positivt överraskad. Jag gillar att Peter Bergting tillåter sig att vara lite invecklad och detaljrik även om han skriver för 11-14- åringar.

Farlig förmåga

Början på Farlig förmåga tyckte jag faktiskt var ganska seg. Faktum är att det var väldigt lite action och magi i boken överhuvudtaget, men därmed inte sagt att den var dålig.

Den överraskade mig dock. Jag trodde att det skulle vara massor av magi och fantasyinslag, men det var det ju inte alls. Istället blev den en typ av historisk kärlekshistoria med inslag av magi.

Systrarna Cate, Maura och Tess är alltså häxor i slutet av 1800-talet. Deras mamma har dött, och plötsligt finns ingen som kan guida dem genom deras snabbt växande krafter.
Att vara häxa är strängt förbjudet och Brödraskapet är på ständig jakt efter kvinnor med övernaturliga krafter, så det gäller att ligga lågt.
Men så hittar Cate deras mammas dagbok, och där står om en profetia som inte kan ignoreras. Den talar om tre systrar med stora krafter och ett ruskigt öde.

Samtidigt har Cate bara några månader på sig innan hon måste bestämma sig för en man att gifta sig med, och även om Paul McLeod är det självklara valet så finns också trädgårdsmästaren Finn Belastra där och får fjärilarna i hennes mage att fladdra.

Jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den här boken när jag väl kom in i den. Den är välskriven och spännande och andas 1800-tal alldeles lagom mycket.

The Land of Stories: The Enchantress returns

Nu är den slut. Boken som jag längtat och längtar efter och nu läst så sakta som man bara kan. Allt för att den skulle räcka så länge som möjligt. För även om den är 517 sidor så tog den slut för fort.
Den är bra. Ja, den är till och med riktigt bra. Mycket bättre än ettan (The wishing spell).
Språket är bättre, beskrivningarna fler och handlingen inte lika stressad. Dessutom älskar jag de nya karaktärerna. Mother Goose är helt fantastisk bl.a.

För er som inte läst ettan så kan jag berätta att den handlar om tvillingarna Alex och Conner som ramlar ner i en sagobok och hamnar i the Land of Stories där alla de klassiska sagofigurerna bor. Tiden har dock inte stått stilla där. Rödluvan, Askungen och de andra är vuxna nu och drottningar i sina respektive riken.

Nu har det gått ett par år. Alex och Conner är 13 år och tvingas tillbaka till sagovärlden när deras mamma blir kidnappad av The Enchantress som kastade förbannelsen över Törnrosa så att hon sov i hundra år.
Men vad vill hon med tvillingarnas mamma, och hur ska de kunna hitta henne när The Enchantress förstör kungariken i en rasande fart och förstör allt i sin väg? och som om det inte vore nog så är dessutom Askungens dotter borta!
Som tur är har de hjälp av Goldilocks (som jag älskar!), Jack (och bönstjälken) och den otroligt självupptagna Queen Red Ridinghood.

Jag älskar som sagt den här världen. Klassiska sagor i ny tappning finns det ju gott om nu, men de här har nåt litet extra som får mig att verkligen uppslukas och läsa med ett leende på läpparna. Dessutom är ju böckerna så sjukt snygga med kartor inuti och fina illustrationer i början av varje kapitel.

En fortsättning tack, Chris Colfer.

The ocean at the end of the lane

Kolla, en ny Neil Gaiman! Hörde talas om den på semestern och beställde den direkt. Det visade sig vara ännu en sträckläsningsbok. Yay, äntligen hittar jag sådana.

Allting började för fyrtio år sedan, då vår berättare bara var sju år gammal. Det var då han för första gången träffade familjen Hempstock.
Lettie verkar alldeles för vuxen för sina elva år, Mrs. Hempstock säger att hon minns när dammen på baksidan av huset var ett hav, och Gamla Mrs. Hempstock påstår sig minnas Big Bang.

Eller egentligen börjar allt med ett självmord på Hempstock's gård som väcker onda urgamla krafter till liv, och på något sätt så är huvudpersonen (vi får aldrig veta hans namn) och familjen Hempstock inblandade.

Saker börjar hända. Fiskar flyter döda upp till ytan i Lettie's damm (eller hav), vår huvudperson vaknar en morgon av att han nästan kvävs till döds och plötsligt får han och hans lillasyster en ny nanny. En nanny som får det att gå kalla kårar utmed hans ryggrad och som inte verkar riktigt mänsklig.

Neil Gaiman är ju en fantastisk författare och framförallt berättare. Jag kan liksom höra honom berätta den här boken högt för mig, och det är ett tecken på en riktigt välskriven bok. Texten flyter på fantastiskt och det är lagom skräckigt för mig som är lättskrämd. Uråldrig magi möter ny fantasy i den här pärlan till bok. Kan verkligen rekommenderas.

Blodsmagi

Efter sina föräldrars död får Silla en bok med posten. Någon som kallar sig Diakonen påstår att hennes pappa var en magiker utanför sitt vardagliga jobb som lärare, och även om Silla har svårt att tro det så finns bevisen framför henne i form av magiska formler skrivna med hennes pappas speciella handstil. Hundratals sidor, och alla har något att göra med blod. 

Gömd på kyrkogården bredvid sitt hus provar hon en av formlerna och blir chockad när hon upptäcker att det fungerar. Hon kan utöva magi med hjälp av sitt eget blod vilket både skrämmer och fascinerar henne.

En  bit bort iakttar nyinflyttade Nicholas hennes handlingar och känner genast igen dem. Hans mamma drev sig själv till vansinne genom att göra samma sak som Silla gör nu och det skrämmer honom att se det igen.

Den nyupptäckta hemligheten får Silla och hennes bror Reese att vilja ta reda på mer. För några månader sedan mördade nämligen deras pappa deras mamma innan han tog livet av sig, och de blir mer och mer övertygade om att magin på något sätt hade med det att göra. Hela stan pratar om att han var galen, men de vet att det måste ligga mer bakom.

Tillsammans börjar Silla, Reese och Nicholas att gräva i gamla hemligheter och utforska magin på egen hand, men allting har ett pris, och någon verkar vara ute efter deras nyfunna talang. 

Jag vet egentligen inte vad jag tyckte om den här boken. Ja, jag gillade den väldigt mycket först, men sen blev den lite för mycket blodbad för min smak. Det är blod överallt hela tiden och efter ett tag kände jag mig nästan lite avtrubbad. Det blev liksom för mycket. Silla blev bra på magin lite för snabbt och wow, vilket sammanträffande att Nicholas råkar ha ett förflutet fullt av magi och dessutom råkar ha alla sin mammas gamla magigrejer kvar i huset. 

Lite färre sammanträffanden hade nog gjort boken mer realistisk. 

Hur som helst så får den ett medelbetyg i slutändan, för den var inte dålig trots allt. 

Snövit

Nu har jag äntligen köpt Bröderna Grimm's klassiker Snövit som fått nya bilder av illustratören Benjamin Lacombe.

Alltså, vad kan jag säga om den här boken förutom att illustrationerna är helt fantastiska! Boken är stor i formatet. Större än jag hade väntat mig, och det gör det hela bara ännu bättre.
Texten följer den riktiga Snövit-historien, men den hade kunnat säga nästan vad som helst, för bilderna var det som fångade min blick så fort jag vände sida. Här kommer några smakprov (och ursäkta blixten i bilderna. Kameran och jag är inte sams).

Den här sista är min favorit, även om den är en av de få svartvita bilderna i boken. Jag älskar nämligen träd, och det här uppslaget vill jag ha som tavla! Ge mig! Det enda som irriterar mig är att det är en skarv i mitten. 

Sammantaget en bok som jag älskar och som nu fått en bra skyltplats i bokhyllan. 

Eld

Nu har jag tagit mig igenom de 634 sidorna av uppföljaren till Cirkeln, och jag blir inte riktigt klok på de här böckerna! Jag menar, när jag börjar läsa så är jag helt fast och kan inte sluta, men nu i efterhand så känns de som en axelryckning. Jag försöker komma på vad som hänt på alla dessa sidor, men minns bara en massa familjeproblem och alla PE-are. Och så lite body swap's såklart.
Jag vill ha mer magi, och framförallt mer action, och då menar jag i mer än bara de sista kapitlen.

Missförstå mig rätt nu, för jag gillar verkligen de här böckerna, men samtidigt så händer det inte så jädrans mycket. Visst, vi får lära känna tjejerna utan och innan, men det tyckte jag att man gjorde redan i Cirkeln?
Eller så här, det händer en hel del, men jag tycker att själva huvudhistorien hamnar lite i skymundan bakom alla vanliga vardagsproblem. Jag vill ju ha en massa demoner och krig och sånt! Ös på med magiska krafter, liksom!

Iaf, jag hatar Erik, och jag blir otroligt provocerad av "Positiva Engelsfors" som snabbt som tusan har hela staden och dess invånare i sitt sektgrepp. De är så obehagligt lyckliga så att jag ryser lite.

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om Eld. Jag vill ha slutet NU, och det är kanske just för att jag älskar böckerna så mycket, som det irriterar mig att jag ändå inte känner mig nöjd när jag slagit ihop Eld för sista gången.

Hex hall

Sophie har vetat i hela sitt liv att hon har magiska krafter, men tyvärr går det inte alltid så bra när hon använder dem. Efter ett riktigt fiasko med en kärleksförtrollning på skoldansen, så skickas hon till skolan Hecate, även känd som Hex Hall. Där går unga häxor, varulvar och älvor för att lära sig att använda sina förmågor.
Några månader tidigare har en elev blivit mördad på skolan, och alla elever verkar misstänka Sophies nya rumskompis Jenna, som är skolans enda vampyr.
Redan första dagen dyker tre tjejer upp i Sophies rum, och vill att hon ska gå med i deras gäng. De är, precis som Sophie, mörka häxor och de behöver henne för att utföra starkare magi. Vad de ska göra vill de dock inte berätta, och därför vägrar Sophie att vara med.
Hon antar att det är något farligt, men har inte riktigt tid att tänka på det. Hon har fullt upp med att spana på Archer, skolans snyggaste kille. Dessutom funderar hon på tjejen i grön klänning som hon ser skymtar av ibland. Vem är hon, och vad vill hon Sophie?

Det här är inte något av det bästa jag läst, men jag gillar den ändå på något sätt. Den har lite humor, vilket alltid är trevligt, men den är väldigt lik en hel del andra böcker jag läst på senaste. Typiska detaljer som det coola, elaka tjejgänget, den snygga killen och att huvudpersonen är den mest speciella som någonsin gått på skolan. Lite trist att många böcker är så lika varandra, men jag tyckte om den här ändå.