The ocean at the end of the lane

Kolla, en ny Neil Gaiman! Hörde talas om den på semestern och beställde den direkt. Det visade sig vara ännu en sträckläsningsbok. Yay, äntligen hittar jag sådana.

Allting började för fyrtio år sedan, då vår berättare bara var sju år gammal. Det var då han för första gången träffade familjen Hempstock.
Lettie verkar alldeles för vuxen för sina elva år, Mrs. Hempstock säger att hon minns när dammen på baksidan av huset var ett hav, och Gamla Mrs. Hempstock påstår sig minnas Big Bang.

Eller egentligen börjar allt med ett självmord på Hempstock's gård som väcker onda urgamla krafter till liv, och på något sätt så är huvudpersonen (vi får aldrig veta hans namn) och familjen Hempstock inblandade.

Saker börjar hända. Fiskar flyter döda upp till ytan i Lettie's damm (eller hav), vår huvudperson vaknar en morgon av att han nästan kvävs till döds och plötsligt får han och hans lillasyster en ny nanny. En nanny som får det att gå kalla kårar utmed hans ryggrad och som inte verkar riktigt mänsklig.

Neil Gaiman är ju en fantastisk författare och framförallt berättare. Jag kan liksom höra honom berätta den här boken högt för mig, och det är ett tecken på en riktigt välskriven bok. Texten flyter på fantastiskt och det är lagom skräckigt för mig som är lättskrämd. Uråldrig magi möter ny fantasy i den här pärlan till bok. Kan verkligen rekommenderas.