När Mijas storebror Micki hamnar på sjukhus för att nästan ha svultit sig själv till döds, blir Mija alldeles ensam. Visst, hennes föräldrar är ju där, men pappan säger nästan ingenting, och mamman är helt uppe i sig själv, precis som hon alltid har varit.
Mija dränker sig själv i black metal, eftersom det är det enda som får henne att känna att hon lever, och utanför musiken som pumpar in i henne stänger hon av allt annat.
Mickis ex Danny vet inte riktigt vad som hände mellan dem. Jo, han vet att Micki drog sig undan och att han själv till slut fick nog. Nu rör han sig mellan sin nya pojkväns lägenhet och tatuerarstudion där han jobbar; alltid med Micki i tankarna.
Micki själv är inlåst på sjukhuset. Han pratar knappt med någon och verkar nästan redan ha gett upp. Kanske har han det också, eller så vill han bara att någon ska bry sig för en gångs skull.
Jag vet att det här låter som världens mest deprimerande bok, men den är faktiskt riktigt fin också. Porträtten är skickligt gjorda, och alla tankar känns verkligen realistiska. Jag gillar att det är Micki som har ätstörningar, och inte Mija, för det finns alldeles för lite skrivet om killar i den situationen. Jag gillar också att man får se hela familjens reaktioner på det som händer. Jag saknar dock deras pappa litegrann, för han försvinner liksom i skuggorna av alla andras problem. Lite synd kan jag tycka.
Jag läste den här boken mest för jobbets skull (jag bloggar ju även på vår biblioteksblogg Ge oss boken!), men uppskattade den mycket mer än jag trodde att jag skulle.
En annan fin sak med den här boken är att vem som helst får sprida, kopiera och bygga vidare på den med egna ord, så länge man uppger upphovsmannens namn och länkar till www.transcenders.se och låter alla andra ta del av det du publicerat.
Man får heller inte använda den i komersiellt syfte, alltså tjäna pengar på den.
Jag tycker att det är en härlig tanke.
Författaren heter Bobbi A Sand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar