Danny och Sam är identiska tvillingar med guldlockigt hår, men om man tittar längre än till utsidan så är de allt annat än lika.
Sam är straight, självsäker, trevlig och omtyckt. Han är en sådan som alla gillar och som bryr sig om alla runtomkring. Speciellt tar han hand om Danny som är den osäkra av de två. Danny följer i sin brors fotspår, är blyg och osäker och gör det lätt för sig genom att göra som Sam gör.
När Sam plötsligt dör i en bilolycka så blir Danny ensam. Han inser snabbt att han inte har några vänner och att han inte ens vet vem han är när inte Sam är där för att leda honom.
När hans föräldrar flyttar isär och Danny tvingas börja på en ny skola för att få en nystart så förändras allt. Han träffar Cher som blir den som väcker honnom till liv igen, och Rusty som blir hans första kärlek.
Den här boken ger mig någon sorts David Levithan-feeling, även om Peter Monn inte riktigt har samma underbara språk. Men den är en riktig feelgood-bok, även om den såklart är sorglig också.
Mestadels handlar den dock om Dannys väg för att komma på vem han är och om kärleken mellan honom och Rusty.
Jag gillar också att det faktum att Danny är gay inte är fokus i boken. För en gångs skull slipper vi dramatiska identitetskriser och istället får vi alla känslor som finns i den första stora förälskelsen, oavsett vem man blir kär i. Danny är gay, visst, men han tycker själv inte att det är en sådan big deal, och det är rätt skönt som omväxling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar